Idag har jag haft Lady i 6 år.

 

Det första som slår mig är att hon har varit med genom en ganska stor del av mitt liv (som ju ärligt talat egentligen är rätt kort, haha). Lady har varit med när jag varit glad, ledsen, arg, lyckats och misslyckats. Och hon har ställt upp på väldigt mycket. I och med att det är Fille jag tävlar med och det är han som tagit upp mig i klasserna är det såklart oftast honom jag hyllar när folk frågar. Sällan får någon veta att jag inte hade lyckats med Fille om det inte varit för Lady. Och det går bra att inte hela världen vet att hon är fantastisk, för hon gör det (tro mig...). Men nu tycker jag att ni ska få höra.

 

Lady är totalt medioker som tävlingsponny. Hennes gångarter är inte alls något att skryta med och hon hoppar ganska bra. Det räcker inte jättelångt någonstans. På senare år har hon dessutom blivit ganska opålitlig när det kommer till hoppning, hon vägrar hoppa högre höjder och ibland vill hon inte hoppa över huvudtaget.

 

Men om ni frågar mig är hon den absolut bästa tänkbara ponnyn. Lady stegrar, bockar eller skenar aldrig. Hon har oändligt tålamod med flätande av svansar och rykter som varar i timmar. Hon bryr sig inte ett dugg om du är bra på att rida eller inte. Hon bär som på ägg med små barn. Lady blir väldigt, väldigt sällan rädd men när hon blir det stannar hon bara utan att hoppa åt sidan eller hitta på något. Hon står bara där en stund, sen går hon fram och luktar på det som skrämde henne och går vidare. Dessutom är hon oerhört lydig och känslig. Bara man vill kan man rida henne med osynliga hjälper, och hon är hur lätt som helst i all hantering. Du behöver inte hålla i henne för att hon ska följa efter dig, och det räcker med att säga åt henne att stanna någonstans så gör hon det medan du går in och hämtar något i sadelkammaren. Ni har säkert redan räknat ut att hon lastar sig själv och är from som ett lamm i transporten. Hon är minst lika trygg när hon är själv som när hon är med andra hästar, ibland verkar hon nästan föredra en stund för sig själv...

 

Missförstå mig inte, för Lady är ingen kuvad ande. Hon är snäll, lydig och har tålamod för att hon väljer det (faktum är att vi brukar skratta åt hennes "bara om du är snäll"attityd ibland). "Rappa till henne med spöt, nu fjantar hon sig bara, det där kunde hon gott ha hoppat. Nehej, du har inget spö? Ta ett, varsågod, här." Jag har nog hört det ganska många gånger, men jag gick bara på det den första. Och tro mig, det hjälpte verkligen inte. Lady låter aldrig någon ta i hårdare än nödvändigt. Jag har varit tvungen att rida mjukt och aldrig brusa upp.

 

Och jag är övertygad om att jag aldrig hade suttit här och drömt så stort, eller haft så stora tävlingar i bagaget, om det inte vore för Lady.