Lady fick åka med på Pia-träning igår! Det var säkert 6 månader sen sist. Vi var barnsligt förtjusta allihop; jag, mamma, Pia och inte minst Lady... Hon sprang nästan över mig när hon såg transporten! "Ta mig härifrån" haha... Nejdå :)

 

Hon fick inviga sina fina rosa saker också. Jag ska ärligen säga att jag fortfarande föredrar klassiskt, vita lindor eller blågult t ex. Men det är alltid lika roligt att klä upp Lady, oavsett vad. Och hon är ju en liten princessponny.

 

 

Jag ville ju sätta mig ner och kolla på hur säsongen 2014 gick egentligen. Visste inte riktigt hur jag skulle göra inlägget men det blev något slags dressyr-hoppning-fälttävlan-upplägg i alla fall.

 

Nu har vi gjort årets sista fälttävlan och årets sista FEI dressyr. Det känns konstigt att sluta tävla redan i början av oktober, annars brukar jag rida vidare på lite hopptävlingar t ex. Men nu tror jag faktiskt att jag rundar av.

 

Om allt går enligt plan blir ju Fille såld innan nästa säsong. Det känns helt galet och hemskt och fel men det är så det är sagt. I så fall vill jag gärna avsluta vår tävlingstid tillsammans såhär, med en riktigt fin fälttävlan under 40 straff, vinst, medalj, toppenkänsla, och sen en placering i FEI dressyr.

 

Men vi får väl se. Jag har inte klarat att hålla mig borta från banorna särskilt länge förr ;-) Om han blir kvar ett tag till så är vi nog snart där igen.

 

 

Får nog sätta mig ner och kolla på säsongen som gått snart :-) Det är alltid kul att titta tillbaka och se hur långt man kommit.

 

Kram!/Anna

 

Nu är vi riktigt trötta efter totalt 10 timmar i bil på 24 timmar! Det tar alltså ungefär 2,5 timme för oss att åka till Högbo/Sandviken, och vi åkte upp och ner fredag kväll för en start, och nu lördag morgon för ytterligare en. Båda i regional FEI Inledande, idag var dock final i elitserien så det var 3 domare och lite strängare bedömning.

 

Hur gick det då? Jo, det gick jättebra!

 

Fredag När jag börjar trava fram känns det inte särskilt bra, jag känner mig liksom lite klumpig och Fille känns seg. Jag gör något lite controversial och ställer mig i lätt sits och ökar galoppen på långsidorna haha! Några dressyrtjejer såg lite paffa ut :-) Efter det känns det mycket bättre, Fille har vaknat lite och när han bjuder av sig själv känner jag mig inte lika "klumpig" längre. Vi gör tempoväxlingar i galopp, det blev så bra på Pia-träningen sist, någon travökning för att få upp ångan, och förvänd galopp genom hela kortsidorna (han har lärt sig att det brukar vara byte mitt på kortsidan och då segnar han till innan) i båda varv. Innan start får man gå runt lite inne på banan och jag passar på att gå förbi allt läskigt lite fram och tillbaka, så han får se att det inte bits oavsett vilken vinkel han kommer ifrån. Ridhuset är såpass smalt att man får rida längs sargen på långsidorna, inte jättebra för Fille eftersom att han tycker att dörrarna där är superskumma.

 

När vi får startsignal är han lite spänd i ryggen men åtminstone hyfsat fokuserad på mig. En skitsnygg uppridning, följt av ett program utan stora missar. Det allra mesta kan vi göra mycket bättre hemma på träning, men så är det ju alltid. Han har fortfarande mycket respekt för dörrarna i sargen, läktaren, domarbordet etc så jag väljer att bara satsa 90% i ökningarna och hoppas på en säker 6,5 istället för att köra järnet.

 

Resultatet blev fina 65,125% och en tredje placering! OJ OJ OJ vad glad jag blev!! Det är en liten milstolpe, det där med att vara placerad i FEI dressyr. Inte illa pinkat av min fälttävlansponny! Jag är så stolt över honom :-) Han blir bara bättre och bättre, och så fort vi tror att han börjar nå sin maxgräns slår han till igen.

 

 

Lördag Jag rider bara fram i 20 minuter, inser att han antagligen är lite trött. Fjärde dressyrpasset på en vecka, och ärligt talat vet jag inte om jag någonsin ridit så mycket dressyr på så kort tid. Framridningen blev ganska exakt som dagen innan. Först en lite ansträngd känsla, sen växla upp i galopp i lätt sits ordentligt och efter det ett bättre flyt. När vi får gå in på banan är han lagom varm, fokuserad och känns inte ännu trött. Dessutom är han inte alls lika rädd för allt läskigt inne i ridhuset, dörrarna i sargen och domarborden går nu att passera utan att spänna ryggen. Första halvan av programmet, med travskolor och travökningar, känns mycket bättre än dagen innan. Vi har lite mer av vårt hemmaschwung... även om jag såklart skulle vilja ha mer bjudning. Men han rör sig mer genom hela kroppen och det är behagligare att rida på, och man kan ju inte få allt. Vi hade lite otur när vi skulle göra första bytet. Först lägger man en åttametersvolt i galopp på ena långsidan. Just när vi börjar bli klara med den volten klampar någon uppe på läktaren, det vill säga två meter från hans öra, och han spänner sig lite och formen blir lite öppen, steget lite springigt. Jag prioriterar att samla ihop galoppen innan jag gör bytet, men bytet blir 1-2 galoppsprång för sent och fortfarande med den där lite för öppna formen.

Annars kändes det mesta faktiskt bättre än fredagsprogrammet!

 

Resultatet blev 62,292% (61.25%, 64.25% och 61.38%) och plats 10 av 16. Vilket jag är precis lika nöjd med som med det förra, domaren som dömde fredagen var också den som höll mig högst. Hos honom backade jag inte ens 1% medan många som var med dagen innan backade 3-4%. Mao jag tolkar detta som att jag "höjde mig" 2-3%. :-) Det coolaste av allt är att jag bara är 1-2% från alla olika SM-ryttare i dressyr!

 

 

 

Nu fick ni ett helt dokument med redovisning om tävlingen, men inte en endaste liten bild ;-) I'm sorry men det gick inte att få några den här gången! Mamma är ingen fotograf och det var ingen där som kunde fota när jag red... Ni får nöja er med min favorit-dressyr-bild, tagen från CCIP** i Tågarp i somras. Ni har sett den många gånger, men för säkerhets skull, här är den igen:

 

 

/Patricia

I helgen var det DM i fälttävlan för Södermanland, det gick i Nyköping och efter NM var jag lite i valet och kvalet om jag skulle åka eller inte. Det kändes som att allt mitt fokus under NM hamnade på att det skulle bli vår sista tävling tillsammans osv. Då tänkte jag att det kanske skulle gå jättedåligt om jag ställde upp i en till tävling där jag verkligen visste att det skulle bli vår sista.

 

Men vi åkte... och vilken tur det!

 

Dressyr Underlaget på både framridning och tävlingsbana var tungt och djupt. Jag var rädd att det skulle suga musten ur Fille, men i och med att jag inte brukar rida fram så länge hann han nog inte tappa så mycket. Programmet flöt bra, jag hade bara en riktig miss vilket var en halt man gör precis framför domaren. Fille stannade mitt i steget och just som jag skulle rätta honom kände jag att han började lägga vikten bakåt (på väg att börja rygga alltså) så jag lät bli. Det vill säga han stod still, men med benen åt lite alla möjliga olika håll. Det var ändå bättre än att riskera att han började rygga och få en 3a. Nu blev det åtminstone en 6a :-)

Bortsett från halten fick vi bara 7, 7.5 och 8 genom hela programmet! 73,81% innebar en ledning med 7,1 straff, jag hade 39,3 och 2an 46,4. Eyoooo

 

Hoppning 8 hinder, 9 språng. Banan var uppställd i ett ridhus som kändes väääldigt litet efter ett halvår på stora gräs- och grusbanor. Jag var rädd att tappa galoppen med en sån liten yta att jobba med. Effekten blev tvärt om! Ridhus brukar inte vara min och Filles grej, men i och med att hindren kom i stort sett hela tiden tappade han aldrig fokus eller galopp och vi fick en fin runda. 0 fel och fortsatt 39,3 straff!

 

Terräng Terrängen gick på söndagen. Det var lika blåsigt som på lördagen och de flesta hästarna var lite extra pigga och busiga. Fille kändes superfräsch, lyssnade bra och tog tag i alla chanser att galoppera på redan på framridningen. Där fick vi bara bra språng och samspelet däremellan var på topp.

Hinder 1, 2 och 3 blev väldigt fina språng, hinder 4 likaså. 5 var ett dropp och 6 en stenmur som kom ganska snart därefter. Sen nedförsbacke till nummer 7, en trakhener. Klockrent fram till trakhenern, men där fick vi lite svårt att hitta distansen vilket blev ett omtramp och lite otrevligt språng. Men full fart framåt och resten av banan, inkluderande vattnet (som bjöd på upphopp med relaterat avstånd till en tårtbit - inte helt busenkelt för att vara p90!), gick lätt som en plätt. I mål 8 sekunder under optimaltiden, så felfri igen. Slutstraff 39,3 !

 

Med andra ord är jag väldigt glad att jag åkte i alla fall ;-) Vi vann klassen och DM med 10,6 (!!!) straffs marginal!

 

Diverse mobilbilder - beklagar upplösningen - från helgen:

 

 

"Don't wish it was easier, wish you were better"

 

Dagens!

 

/Anna

 

Hoppas ni kunde ha överseende med att det här inlägget tog ett par dagar! Ni visste ju redan att jag var sjuk, men jag har en del inlämningar i skolan den här veckan som jag helt enkelt måste fokusera på. Ja, förutom hästarna då ;-)

 

I alla fall så är det blandade känslor jag tar med mig från Nordiska! Plus och minus:

 

+ I år var en ryttare från Estland med. Det heter ju faktiskt Nordiska Baltiska Mästerskapen men det är inte så vanligt att de dyker upp. Heja heja :-)

+ Fantastisk utsikt från terrängbanan!

+ Fille avslutade terrängbanan med en riktig kanonkänsla

+ Han var fin i dressyren

+ Väldigt god mat på ryttarfesten lördag kväll

+ Många fälttävlansvänner på plats. Extra stort + för att Johanna var där! Johanna Pohjonen är från Finland så vi träffas inte så ofta, men vi är goda vänner :-)

 

- Jag var förkyld, det vill säga trött och hade lite ont i halsen. Tack och lov var jag inte vrålsjuk så jag kunde i alla fall vara med och tävla.

-  Inte mycket stämning. Missförstå mig inte för vi är jätteglada att Örebro kunde ta den här tävlingen. Men den hade helt tappat sin internationella känsla. Själva tävlingen arrangerades som nationell så inga FEI-funktionärer på plats. Ena besiktningen var som en vanlig "slarvbesiktning". Inga andra internationella ryttare var på plats (förra året samlat NM i fälttävlan - man kunde kolla på seniorerna t ex!). Ingen stor ryttarfest med underhållning. Inga flaggor hissade.

- Svensk sammanhållning? Känns som att alla var på sitt håll och körde sina egna race. Helst ska man ju ha några samlingar, få upp lite anda och hålla koll på varann. Tyvärr var det inte så.

- Det gick dåligt för mig och Fille! Fråga mig varför - jag vet inte.

 

 

Tyvärr lite övervägande minus! Men ändå ett värdigt avlsut på min korta lilla internationella ponnykarriär, Fille och jag genomförde tävlingen och slutade på plats 16 av 28.

 

Dressyr Fin känsla men Fille var rädd för ett terränghinder som stod på andra sidan om det vita staketet. Första gången han blev rädd slog han om i galoppen, sen stod han bara emot väldigt mycket när han gick förbi. Jag var jätteledsen när jag red ut för jag tyckte att det var väldigt onödigt. Ändå fick vi 65% och låg typ 8a efter dressyr. Snacka om att ha höjt lägstanivån!

 

Terräng Det var lite svårt att komma igång. Fille tog inte riktigt för sig på de första galoppsträckorna och fick lite halvdana språng. Vi tog oss felfritt fram till hinder 12abc men där fick jag lov att lägga en volt innan a-hindret vilket ju räknas som hinderfel. +20 straff i protokollet... Någonstans vid hinder 14 började han gå riktigt bra och avslutade banan kanonfint. Tog för sig, klockrena språng över smalhinder och genom vattnet.

 

Hoppning Han var fin på framhoppningen, kändes rimligt pigg även om jag önskat mig lite mer. Det blev en liten förskjutning på 7-8 minuter, vilket vi fick reda på när jag redan börjat rida. Jag viste inte riktigt vad jag skulle ägna tiden åt. När vi kom in på banan fick jag inte ner gaspedalen ordentligt. Kändes som att vi kom vrålnära hindren (men när jag kollade på filmen var det inte alls så farligt som det kändes). Men Fille bara rev. När han rivit ett hinder så bara fortsatte han. Totalt 5 hinder (!). Det måste vara personligt rekord? Jag funderar på vad jag kunde gjort annorlunda. Inte så mycket tror jag, men jag måste lära mig att hantera såna här förskjutningar i tiden till nästa gång vi ska hoppa. Tror att det var då som vi tappade känslan lite.

 

Jag vill inte ens veta vad jag fick för slutstraff... Inte en av våra bättre kan jag lova. Ändå så har jag bestämt mig för att försöka släppa det så gott det går, vi skulle inte kvala till nåt utan bara ha kul och deppande gör det bara mindre kul. Vi kom 16 av 28 trots 3 gånger lägstanivå. Vissa fick inte komma runt så jag ska inte tjura!

 

Nu är Fille installerad i sin tävlingsbox, vi har gått ett par varv runt terrängbanan, lottat startordningen för imorgon, mottagit speciella Nordic Baltic Pony Eventing Championships 2014 i Örebro - T-shirts med mera. Imorgon börjar allvaret! Först med besiktning efter 9, sen dressyr 11:44. Terrängtiderna har vi inte fått men jag lär rida efter kl 16 någon gång.

 

Tack och lov håller sig min förkyldning på en rimlig nivå så jag kan göra allt som vanligt utan att bli helt dödstrött. Men för att det ska fortsätta så är det bäst att jag somnar nu.

 

 

Kram!/Anna

Söndag morgon. Besiktning klockan 10, rena sovmorgonen kan man ju tycka. Vi var uppe lika tidigt i alla fall. För att hinna packa ut, mocka rent boxen, knoppa Fille, rida en kort sväng för att han skulle få värma musklerna och jobba ur stelheten från lördagens prövningar. Han kändes lite slö då men jag ställde ju vekrligen inga krav.

 

Jag hoppar fram. Bra känsla. Oroar mig lite för att han kanske är för fräsch. Pigg och nästan lite på i jämförelse med hur han brukar vara. Lotta brukar säga att det gör inget om han skulle riva på framridningen, då kanske han aktar sig inne på banan. Nu är han inte i hindren alls, och jag tänker "Bara han inte tappar detta när jag kommer in". Vi tar ett sista språng på räcket, det känns bra, nu finns det inget mer att göra.

 

Aldrig blev jag nervös! Jag visste verkligen rakt igenom att en sån här bana har vi hoppat många gånger förut. Jag stegade aldrig ett enda avstånd, red bara på känsla. Och vi nollade! Jag är så nöjd över den rundan! Det var inte det minsta svårt att hålla galoppen, han lyssnade både fram och tillbaka. Trekombination gick lätt som en plätt.

 

Vi åkte upp till placering. Och det här låter kanske inte helt friskt, haha, men jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om vilken placering vi kom på. Vi är i högform och det har vi bevisat ordentligt. Nästa helg är jag säker på att det går hela vägen (sen kan jag inte ta ansvar för hur duktiga mina nordiska konkurrenter är, hehe, men jag ska ge dem en god match). Vi var bäst i dressyren, nolla i hoppningen, felfria i terrängen. De 14 sekundrarna är inget att haka upp sig på.

 

Till slut: 55,0 straff i CCNP* SM 2014, 4e placering.

Nästa helg NBPEC Nordic Baltic Pony Eventing Championships.

Diverse olika bilder från helgen:

 

Fille och jag startade CCNP* SM, det vill säga "riktiga" SM. Vi åkte hemifrån på fredag eftermiddag för att hinna packa upp lite på Grevagården, där han var uppstallad och där vi skulle bo, innan det var dags för invigning.

 

Invigning. Inte alla, men många, ryttare samlade medan en företrädare för klubben och en kommunpolitiker håller tal. Det är alltid lite kul med invigning, även om det kanske inte var så storskaligt den här gången. Annars marscherar ryttarna in till musik, minnesplaketter delas ut etc. Men en invigning är fortfarande häftig och en bra påminnelse om att man befinner sig på ett mästerskap.

 

Sen gick vi banan. Jag kunde lugnt konstatera att mycket från Svenska Cupen-finalens bana fanns kvar, men vissa saker var lite tillspetsade och ett par nya hinder hade byggts. Mamma och jag gick ett varv till innan vi åkte tillbaka till Grevagården.

 

Lördag morgon. Vi är uppe tidigt för att besiktiga Fille, samlad besiktning klockan 7:30 stod det. När vi väl är där visar det sig att det mest såg ut som på en vanlig tävling - folk kom lite som de ville. Dressyrstart var först 11:44 så vi hade gott om tid på oss att skrota runt, hinna prata med alla som man inte träffat på ett tag, gå banan med kompisar, se några rida programmet innan mig.

 

Fille kändes fin på framridningen, ibland lite övertaggad i till exempel galoppfattningar, ibland lite slö (typ i skritten). Men ungefär som vanligt. När vi kommer in på banan passar jag på att rida förbi domarna några gånger innan startsignal, annars blir han så lätt tittig under programmet. Den ena domaren var placerad på långsidan vilket vi inte är så vana vid.

 

Programmet flöt fint. Jag insåg att långsidedomaren såg varje brist i våra halter, men det var ändå inget större fel på dem. Den enda riktiga missen vi hade var i en galoppfattning när Fille hade gått och laddat länge, och när han väl fick signalen "studsade" han igång med ett par omslag. Jag visste när jag red ut att vi gjort en bra uppvisning. Inte på vår allra högsta högstanivå, men i alla fall lika bra som de rundor vi gjorde i början på säsongen, då hamnade vi över 70%.

 

Vi fick se procenten. 69% från C-domaren och 61% från långsidedomaren. Va?! Såg de samma ritt...? Mamma kontrollräknade protokollen och vi såg att de missat att slå in en 7a, så 61% blev till 65%. Nya snittet landade på 67,1% vilket innebar en minimal ledning.

 

Men fortfarande tycker jag att jag fick en konstig bedömning. Alltså mest jämfört med alla (vilket börjar bli många) andra ritter jag gjort i det programmet. Jag tyckte att det kändes som en 70%runda. Kanske inte 74,5% som vi hade sist i Ljuslingsbacken, men 70.

 

Sånt är livet! Jag rider, domarna dömer. Min straff efter dressyren var 49,4.

 

 

Jag hann ett halvt varv till runt terrängbanan. Sen använde jag mest tiden till att tänka, äta lunch, fokusera. På framridningen till terrängen var det jobbigt att hålla planen. Det är det i och för sig alltid, men ändå. Mamma börjar trampa lite oroligt och frågar om jag verkligen inte ska hoppa lite till, verkligen inte ska galoppera lite till...

 

Såklart gör jag ju det. Men det gäller att inte överdriva, han ska ju vara som bäst på banan. Pulsen uppe, god självkänsla, uppmärksam, fräsch, lydig. Och för att få det på banan ska jag inte hålla på att galoppera och hoppa mer än nödvändigt på framridningen. Själv kände jag mig inte så nervös, tills jag helt plötsligt skulle göra något och det kändes som att allt lutade. Jag var inte särskilt yr men hade liksom ingen känsla för om jag stod rakt upp på hästen eller lutade en meter till vänster eller höger.

 

Men inte säger jag något. Om jag erkänner att jag är så himla nervös, blir jag ju det. Så jag biter ihop. På väg till startfållan släpper det. Ska bli så himla roligt att komma iväg.

 

Vi hade en riktigt rolig runda. De bästa sprången fick jag på slutet, faktiskt. En bana på totalt 3000 meter, 20 hinder, 28 språng. Tempo 500 meter per minut. Mördarbackar. Med andra ord inte helt enkelt att hålla tiden! Jag rider ju så fort jag kan, mer kan man inte göra, tänker jag och låter bli att plugga på var minutrarna ska ligga. 14 sekunder över tiden är en förbättring på en halv minut från förra gången - fantastiskt! 14 sekunder är inte heller så mycket i sammanhanget, det brukar inte avgöra en tävling.

 

Den här gången var det så. Hur som helst så tycker jag att vi gjorde en kanonrunda i terrängen and I have no regrets. Som sagt man rider väl så fort man kan. Jag tänker inte rida an ett hinder i högre hastighet än jag känner är lagom, end of discussion.

 

 

Söndagen & avgörandet kommer i ett "eget" inlägg.

 

Kram!/Anna

Jag lever (även om det känns lite tveksamt i skrivande stund, jag gick upp 05:30 för att hinna till skolan)...

 

... Och jag är hemskt ledsen att jag inte skrivit förrän nu! För att kompensera för det ska ni få ett riktigt matigt inlägg med bilder och alla detaljer från ponny-SM senare ikväll.

 

Men jag spoilar och berättar att jag och Fille kom på en fjärdeplacering!

 

Hello! 

 

Helgen spenderades för mig och Prisse på Botkyrka. Det var jätteskönt, då det ligger väldigt nära oss! 

 

Iallafall. Lördagen, dressyr och hoppning. Framridningen var sjukt full. Det var verkligen stora hästar överallt och det var svårt att hitta en bra plats att rida fram på ordentligt. Jag vill gärna ha stor plats eftersom att jag måste få igång honom, men det blev lite svårt. Med alla dessa hästar blev det liite svårt att koncentrera sig ordentligt för Prisse tror jag, men tillslut så gick det bra, fick igång honom hyfsat iallafall så jag var ganska nöjd när jag skulle in på banan. 

 

Dressyrprogrammet gick helt okej! Det har väl gått bättre, men det har garanterat gått sämre. Han har börjat svara mer för skänklarna och så inne på banan så jag har ett annat tryck i honom nu, vilket ger såklart bättre känsla för mig. Men han blir lite lång i mellanåt, speciellt inne på dressyrbanan, vilket jag måste träna på. Jag red iallafall ihop -48 straff, och efter det låg jag tvåa inför hoppningen. 

 

Hoppbanan hade inga speciella svårigheter. Även fast det var en H90, och det var hästavstånd så gick det bra. Prisse är ju såpass storgalopperad. Finns inte så mycket att säga, vi nollade och gick upp i ledning! 

 

 

Efter detta så var såklart spänningen på topp inför terrängen på söndagen! 

Det var full fart när vi anlände till tävlingen, men jag tog mig ett varv runt banan och kollade in det sista innan jag drog mig tillbaka och började rida fram. 

Det gick bra att rida fram, jag brukar mest försöka få igång honom och galoppera på för att få upp flåset och hoppa litegranna, kanske 6-8 gånger bara. 

 

I själva terrängen var han suuper! Banan var 1650 m, och han sprang på bra, det var inte en tvekan någonstans och jag var jättenöjd när jag kom i mål. Dessvärre så förlorade jag segern med 1 sekund, 1 tiondels straff från vinnaren, men vad spelade det för roll liksom. Jag har varit så nöjd med honom de senaste två tävlingarna så jag tror jag kommer spricka! :D 

Allt detta slutade i en andraplacering! :D

Kram! /Patricia

 

 

 

Fille kom till oss när jag haft Lady i drygt 3 år, och tragglat med stoppen i 2 år. Han var hennes totala motsats. När vi köpte Lady hade mamma inte en tanke på att jag skulle vilja tävla seriöst i framtiden. Lady var köpt som en att lära sig på, en genomsnäll och trygg ponny som man vågar släppa iväg en tioåring själv på (Och de kriterierna har hon ju verkligen uppfyllt). Hon var inte menad som tävlingsponny, så mamma drog gränsen och vi sa att om jag verkligen var seriös med mitt tävlande skulle vi köpa en ponny att tävla på.

 

Fille hoppar allt. Säger man bara åt honom, gör han det. Så drömmen om att få rida fälttävlan, som jag läst om och alltid velat hålla på med, var inte död. Gjorde jag rätt, hoppade han garanterat.  Eventuella tveksamheter beror på hur bra man styrt. Så var det ju inte alltid med Lady.

 

2 år senare är jag här. Höjdrädslan är borta, fast fortfarande får jag lite fjärilar i magen om jag stått still med hästen ett tag och skållorna åker upp. Även om det handlar om att gå från 0,95 till 1,10, höjder vi har i ryggmärgen.

 

Däremot tycker jag fortfarande inte om hopptävlingar, men det har nog inte så mycket att göra med min hopp-historia. Jag tycker inte om sättet hopptävlingar anordnas på. Jag förstår att det måste vara som det är, men jag tycker inte om det. När jag värmer upp vill jag hoppa någon linje, absolut i båda varven. Jag vill kunna planera min framhoppning, inte bara vänta på när den före mig ska gå in. Och, ursäkta, men det har funnits så många otrevliga människor och dålig ridning på de hopptävlingar jag har åkt på.

 

Men här är vi nu, funderar på om hästen i framtiden ska vara hopphäst. Det skulle ju vara sabla kul faktiskt. Så, som sagt: det går upp och det går ner.

 

 

Kram!/Anna

 

 

Allt började på ridskolan. Så snart vi fick rida utan ledare ville vi hoppa hinder, så höga som möjligt så ofta som möjligt. Som Malin Baryard som tävlade i Globen. 30 centimeter över marken ett par gånger per termin var inte nog. När jag började hjälpa till med att leda ponnyer på knatteridningen och mocka i stallet på lördagar fick jag, som de andra som gjorde samma sak, rida lite extra i utbyte. På alla tänkbara läger och extraridningar försökte vi se till att få hoppa hinder, kanske till och med 50 (!!!) centimeter höga.

 

När jag klarade av att hoppa 50 cm barbacka på min favoritridskoleponny förklarade jag för mamma att jag var redo att ha en egen ponny (haha). Vid tio års ålder fick jag Lady. Nu skulle jag bli bäst, bättre än de som fortfarande gick kvar på ridskolan. Jag skulle bli som Malin Baryard.

 

Nja, så blev det inte riktigt. Till en början drog Lady med mig varje gång jag styrde på ett hinder. Vilken tioåring som helst, med den - typ obefintliga - erfarenheten jag hade skulle bli rädd. Det blev jag. Trots det fortsatte jag att hoppa hinder, jag ville ju bli duktig. Fast nu bromsade jag så att det inte skulle gå så fort.

 

Efter ett år började Lady stanna på hinder. Jag blev ledsen, hindren sänktes. Lady fortsatte oftast stanna. Min ridlärare, som jag vid det här laget tog privatlektioner för (till en början fortsatte jag i min grupp med de andra på ridskolan men efter en liten incident när vi skulle hoppa och Lady drog över hindret, sen skenade, och satte några andra ponnyer i sken var jag inte så taggad på det längre) kliade sig i huvudet. Såhär fem år senare är det fortfarande ingen som vet riktigt vad det är som styr om Lady vill hoppa eller inte. Som en ganska naturlig grej trodde jag att det var höjden som avgjorde, så jag började tycka att höga hinder var obehagliga. 

Har försökt samla alla tänkbara bilder så att man kan frossa vidare i förra helgens SM-guld lite mer! Ett måste helt enkelt när skolan drar igång igen :-)

 

En härlig blandning av bra och dålig kvalité/invigning/terräng/hoppning/prisutdelning med mera!

 

Hej på er,

 

jag har tänkt på ett inlägg som jag velat skriva väldigt länge. Och nu tyckte jag att det var dags.

 

Ärligt talat, om du ska lyckas på ponny behöver du

 

För att ha

a) en riktigt bra ponny behöver du föräldrar som har råd med en riktigt bra ponny.

b) riktigt bra, regelbunden träning behöver du ha föräldrar som är antingen tränare eller har tillräcklig vana för att förstå vad som är bra träning så att de kan hjälpa dig dit. Du behöver dessutom föräldrar med pengar och tid nog för att åka på alla dessa träningar.

c) möjlighet att åka på de bästa tävlingarna behöver du föräldrar med tid, pengar och ett flexibelt jobb så att de kan åka kors och tvärs över landet flera helger i månaden.

d) ytterligare en ponny behöver du föräldrar som har råd med det också.

 

för att göra listan kort, alltså.

Jag har nästan allt det här. Jag har ingen reservponny, och jag har inga träningsföräldrar. Men vi har lärt oss hitta till rätt tränare, så vid det här laget är det uppkompenserat.

 

Vilken sabla tur jag har haft! Jag hade lika gärna kunnat komma till en fyrabarnsfamilj där oavsett hur engagerade och välvilliga mina föräldrar är, hade pengarna inte räckt till för att gå på ridskola. Till exempel. Jag är väldigt tacksam för att jag har det som jag har det, med möjlighet att träna för de bästa tränarna, på en jätteduktig ponny, och verkligen få chansen att göra det mesta av mitt tävlingsintresse.

 

Men jag blir så frustrerad när jag kommer till tävlingplatser. Fullt av curlade ponnyryttare (Det är ändå bättre inom fälttävlan, men vi har våra också). Om någon skulle fråga mig skulle jag utan tvekan beskriva mig själv som bortskämd. För det jag har är mer än vad många kan ha. But there is a fine line between bortskämd och curlad.

 

Jag kan prata med mina kompisar.

Riktiga konversationer. Som. Vi. Har. Haft.

 

Jag har koll på allt om mina ponnyer. Vad de äter, när de ska skos, vilket maskmedel vi använder, ts-halten i vårt grovfoder. Jag är en vandrande TR och vet alltid om det är en regeländring på väg till nästa år. Jag pratar själv med mina tränare, gör upplägg, ser till att sadeln blir uppstoppad, planerar veckans träning, går in på ett gym och har möte med chefen om sponsring.

 

Det, mina vänner, är skillnaden mellan att vara bortskämd och att vara curlad. Kalla mig bortskämd för det är jag. Men kalla mig inte curlad.

 

Något har släppt för mig och Fille i terrängen. Jag bara... Vet inte vad som hände. Det kändes i Hofors i söndags och på träningen igår (den kom lite olägligt direkt efter tävling men alternativet var att inte träna alls inför NM om en månad). Helt plötsligt är han helt klockrent framme för skänkeln, spikrak, vänder för ytter utan att jag behöver tänka. Jag har haft världens bästa känsla nu. Ja jävlar vad han är fin, min ponny.