Man kan bara gratulera Tyskland! VM-guld i lag, Sandra Auffarth på individuellt guld och Michael Jung på silvret!

 

Tyskland hade även med två ryttare till i topp tio, nämligen Peter Thomsen (7) och Andreas Ostholt (10). Minst sagt starkt.

 

Bästa svensk blev Dag Albert & Tubber Rebel på 33e plats, tätt följda av det andra svenska ekipaget som genomförde: Malin Petersen på Sofarsogood.

 

RIKTIGT svag insats av Sverige i år. All ära åt Malin och Dag, men frågan är vad som hände med resten av alla ekipage? Att vi inte ens skulle få igenom ett lag på VM var ju inte vad man trodde med EM-silvret i Malmö. Såg att någon skrev att vi hade ARTON potentiella VM-hästar för ett år sen. Jag har inte räknat på det själv, men... Bortfallet inför VM i år var helt sinnes. Något är det som inte fungerar, med tanke på alla hälsoproblem hos de svenska hästarna.

 

Något att fundera på. Nu är det i alla fall bara att gratulera medaljörerna men även Dag och Malin som genomfört VM. Måste vara bland det finaste man kan få göra.

 

/Anna

 

På 5 veckor har han satt tillräckligt mycket päls för att fylla en halv skottkärra.

 

Lite före- och efterbilder:

Idag var det terrängdag på VM. Tyvärr var jag i stallet fram till efter lunch så jag fick bara se de 10-15 sista ryttarna.

 

För det svenska laget var det inte önskat resultat. Anna Hilton och hennes Matrix hade ett otäckt fall på banans andra vattenhinder, nära slutet av banan, vilket innebär att laget försvinner och vi missar den här chansen att direktkvala till OS. Anna och Matrix verkar i alla fall helt oskadda.

Malin Petersen på sin Sofarsogood hade en utbrytning och lite tidsfel.

Dag Albert och Tubber Rebel var felfria på hinder men en del över tiden.

 

Banan var närmare 6 kilometer lång, optimaltiden låg på 10 min 30 sek. Vad man kunde höra från alla ryttare var att underlaget var väldigt sugande.

 

Men stora snackisen idag är hästen Wild Lone, som dog strax efter ett felfritt genomfört terrängprov. Han reds av brittiska Harry Meads sen flera år tillbaka. Mej veteligen finns ingen fastslagen dödsorsak, men hästen ska obduceras.

 

 

Imorgon avgörs VM i fälttävlan med banhoppningen. Individuellt ser ställningen ut som följande:

 

Lag:

Over and out.

/Anna

 

Fille kom till oss när jag haft Lady i drygt 3 år, och tragglat med stoppen i 2 år. Han var hennes totala motsats. När vi köpte Lady hade mamma inte en tanke på att jag skulle vilja tävla seriöst i framtiden. Lady var köpt som en att lära sig på, en genomsnäll och trygg ponny som man vågar släppa iväg en tioåring själv på (Och de kriterierna har hon ju verkligen uppfyllt). Hon var inte menad som tävlingsponny, så mamma drog gränsen och vi sa att om jag verkligen var seriös med mitt tävlande skulle vi köpa en ponny att tävla på.

 

Fille hoppar allt. Säger man bara åt honom, gör han det. Så drömmen om att få rida fälttävlan, som jag läst om och alltid velat hålla på med, var inte död. Gjorde jag rätt, hoppade han garanterat.  Eventuella tveksamheter beror på hur bra man styrt. Så var det ju inte alltid med Lady.

 

2 år senare är jag här. Höjdrädslan är borta, fast fortfarande får jag lite fjärilar i magen om jag stått still med hästen ett tag och skållorna åker upp. Även om det handlar om att gå från 0,95 till 1,10, höjder vi har i ryggmärgen.

 

Däremot tycker jag fortfarande inte om hopptävlingar, men det har nog inte så mycket att göra med min hopp-historia. Jag tycker inte om sättet hopptävlingar anordnas på. Jag förstår att det måste vara som det är, men jag tycker inte om det. När jag värmer upp vill jag hoppa någon linje, absolut i båda varven. Jag vill kunna planera min framhoppning, inte bara vänta på när den före mig ska gå in. Och, ursäkta, men det har funnits så många otrevliga människor och dålig ridning på de hopptävlingar jag har åkt på.

 

Men här är vi nu, funderar på om hästen i framtiden ska vara hopphäst. Det skulle ju vara sabla kul faktiskt. Så, som sagt: det går upp och det går ner.

 

 

Kram!/Anna

Idag bestämde jag mig för att göra nyttor. Jag ska göra läxorna jag fått under veckan, jag ska klippa Fille (som är en riktig lurvtuss just nu), göra min lilla "wall of fame", städa lite i rummet, tvätta några schabrak. Nyttor.

 

Om någon nu blev nyfiken på mitt "wall of fame"projekt så kan jag bara säga att det får vara en överraskning... som förhoppningsvis blir klar nu i helgen. I will say no more :-)

 

Kram!/Anna

 

 

Allt började på ridskolan. Så snart vi fick rida utan ledare ville vi hoppa hinder, så höga som möjligt så ofta som möjligt. Som Malin Baryard som tävlade i Globen. 30 centimeter över marken ett par gånger per termin var inte nog. När jag började hjälpa till med att leda ponnyer på knatteridningen och mocka i stallet på lördagar fick jag, som de andra som gjorde samma sak, rida lite extra i utbyte. På alla tänkbara läger och extraridningar försökte vi se till att få hoppa hinder, kanske till och med 50 (!!!) centimeter höga.

 

När jag klarade av att hoppa 50 cm barbacka på min favoritridskoleponny förklarade jag för mamma att jag var redo att ha en egen ponny (haha). Vid tio års ålder fick jag Lady. Nu skulle jag bli bäst, bättre än de som fortfarande gick kvar på ridskolan. Jag skulle bli som Malin Baryard.

 

Nja, så blev det inte riktigt. Till en början drog Lady med mig varje gång jag styrde på ett hinder. Vilken tioåring som helst, med den - typ obefintliga - erfarenheten jag hade skulle bli rädd. Det blev jag. Trots det fortsatte jag att hoppa hinder, jag ville ju bli duktig. Fast nu bromsade jag så att det inte skulle gå så fort.

 

Efter ett år började Lady stanna på hinder. Jag blev ledsen, hindren sänktes. Lady fortsatte oftast stanna. Min ridlärare, som jag vid det här laget tog privatlektioner för (till en början fortsatte jag i min grupp med de andra på ridskolan men efter en liten incident när vi skulle hoppa och Lady drog över hindret, sen skenade, och satte några andra ponnyer i sken var jag inte så taggad på det längre) kliade sig i huvudet. Såhär fem år senare är det fortfarande ingen som vet riktigt vad det är som styr om Lady vill hoppa eller inte. Som en ganska naturlig grej trodde jag att det var höjden som avgjorde, så jag började tycka att höga hinder var obehagliga. 

Ett mitt i natten-inlägg blev det idag! Jag kom hem från skolan och hade fullt upp med att försöka förstå mig på min nya dator, en MacBook Air som vi får av skolan att ha fram till studenten. Har alltid arbetat med Windows på datorer så det blir lite omställning!

 

Och så bar det av till stallet. Fille konditionstränade och Lady gick en promenad på några kilometer, ledd av mamma (som tycker att det är minst lika roligt som att gå med hunden... tack och lov).

 

Jag blev verkligen imponerad av min lille man, för eftersom att det var så blött på kantzonerna (kantzoner=gräsremsor bonden lämnar längs med åkrarna för oss att rida på) red jag på en väg i skogen. Där är det inte är möjligt att rida intervaller som jag annars brukar göra. Och då tänkte jag att det skulle bli lite tufft för honom att gå på fullt ös i flera kilometer, bestående av en hel del backar, eftersom att det skulle vara som att springa en hel terrängbana fast utan pauserna man får när man saktar in och hoppar hinder. Men när jag ridit på fullt ös i sju minuter och just kommit upp för den sista backen bryter jag av, och upptäcker att Fille inte ens andas tungt. Inom cirka tre minuter (jag tog tyvärr inte tid) var han "återställd". Svettig, men andades som vanligt och helt ostressad.

 

Bådar gott inför kommande mästerskap! Nu är det snart bara en vecka tills vi packar ihop oss och åker på SM!

 

Hej, nu är jag hemma och vänder. Slutade skolan 12:50 - ni förstår kanske vad jag menar med att jag har ett bättre schema på det här stället - så jag hann med ett tidigt tåg hem.

 

Ikväll är det hoppträning för Lotta. Genrep inför SM nästa helg.

 

Fick den här fina bilden av Yohanna igår. Min nya favorit! Förmedlar lite känsla kan man säga...!

 

Har försökt samla alla tänkbara bilder så att man kan frossa vidare i förra helgens SM-guld lite mer! Ett måste helt enkelt när skolan drar igång igen :-)

 

En härlig blandning av bra och dålig kvalité/invigning/terräng/hoppning/prisutdelning med mera!

 

Ryktet säger att Dag Albert kommer till VM i alla fall!

 

Vad mycket klick/reaktioner jag har fått på inlägget jag skrev igår. I och för sig ett känsligt ämne för många, speciellt svenskar, (ni vet det är ju så svårt för oss i Sverige att tala om hur bra vi har det utan att skämmas) så jag förstår det.

 

Ville bara kasta in ett litet inlägg för att berätta att

a) PATRICIA VANN sin klass i Åkerbo idag!! Stort grattis till henne!

b) vi är på väg till Uppsala i detta nu för en fika med släkten (men oj vad intressant)

och c) Utifall någon har missat det har Sverige förlorat EN TILL ryttare till VM i fälttävlan. Helt sjukt vilket bortfall det varit, i nuläget finns det tre ekipage vilket inte är ett helt lag. Nu är det Johan Lundin's häst Johnny Cash som blivit halt. Den stora frågan är om Dag Albert ska åka i alla fall, trots att han tackade nej först.

 

 

Väntar ivrigt på fortsättningen...

Kram!/Anna

Hej på er,

 

jag har tänkt på ett inlägg som jag velat skriva väldigt länge. Och nu tyckte jag att det var dags.

 

Ärligt talat, om du ska lyckas på ponny behöver du

 

För att ha

a) en riktigt bra ponny behöver du föräldrar som har råd med en riktigt bra ponny.

b) riktigt bra, regelbunden träning behöver du ha föräldrar som är antingen tränare eller har tillräcklig vana för att förstå vad som är bra träning så att de kan hjälpa dig dit. Du behöver dessutom föräldrar med pengar och tid nog för att åka på alla dessa träningar.

c) möjlighet att åka på de bästa tävlingarna behöver du föräldrar med tid, pengar och ett flexibelt jobb så att de kan åka kors och tvärs över landet flera helger i månaden.

d) ytterligare en ponny behöver du föräldrar som har råd med det också.

 

för att göra listan kort, alltså.

Jag har nästan allt det här. Jag har ingen reservponny, och jag har inga träningsföräldrar. Men vi har lärt oss hitta till rätt tränare, så vid det här laget är det uppkompenserat.

 

Vilken sabla tur jag har haft! Jag hade lika gärna kunnat komma till en fyrabarnsfamilj där oavsett hur engagerade och välvilliga mina föräldrar är, hade pengarna inte räckt till för att gå på ridskola. Till exempel. Jag är väldigt tacksam för att jag har det som jag har det, med möjlighet att träna för de bästa tränarna, på en jätteduktig ponny, och verkligen få chansen att göra det mesta av mitt tävlingsintresse.

 

Men jag blir så frustrerad när jag kommer till tävlingplatser. Fullt av curlade ponnyryttare (Det är ändå bättre inom fälttävlan, men vi har våra också). Om någon skulle fråga mig skulle jag utan tvekan beskriva mig själv som bortskämd. För det jag har är mer än vad många kan ha. But there is a fine line between bortskämd och curlad.

 

Jag kan prata med mina kompisar.

Riktiga konversationer. Som. Vi. Har. Haft.

 

Jag har koll på allt om mina ponnyer. Vad de äter, när de ska skos, vilket maskmedel vi använder, ts-halten i vårt grovfoder. Jag är en vandrande TR och vet alltid om det är en regeländring på väg till nästa år. Jag pratar själv med mina tränare, gör upplägg, ser till att sadeln blir uppstoppad, planerar veckans träning, går in på ett gym och har möte med chefen om sponsring.

 

Det, mina vänner, är skillnaden mellan att vara bortskämd och att vara curlad. Kalla mig bortskämd för det är jag. Men kalla mig inte curlad.

 

Hej allihopa,

 

det blir lite glesare uppdatering när skolan helt plötsligt smugit sig in i mina dagar och stör. Jag börjar ju år 2 på natur. Det är bara det att, ja, nu byter jag skola. Första året gick jag på Rinmangymnasiet här i Eskilstuna. Dels för att det

a) är den av de 3 skolorna som erbjuder natur i Eskilstuna, som vi vet kommer stå kvar. Resten är friskolor... dels för att

b) den ligger bara någon kilometer från där jag bor.

 

Jag har haft en skön klass och många kompisar. Antagligen det som fick mig igenom första året.

Meeen ärligt talat... resten har sugit. Jag behöver inte gå in på detaljer, men vi får äcklig lunch och trötta lärare.

 

I år skulle min skolbyggnad förvandlas till en stor byggarbetsplats. Vi fick vårt schema, och vi har cirka 2 timmar hål flera dagar i veckan. Går mellan 08:30 och 16:50 ena dagen, 08:45 till 16:20 nästa. Och nästa. Basically skule jag behöva ge upp hästarna under hela läsåret bara för att hinna med skolan.

 

Och det vill jag inte. Jag minns hur skoltrött jag var i vintras UTAN att ha ett såhär pissigt - ursäkta uttrycket - schema. Det ska tilläggas att jag fick näst intill perfekta betyg när året var slut, för sån är jag: jag kan inte göra något halvhjärtat. Kan. Inte. Trots att jag typ gråter när jag måste gå till skolan för att jag är så trött.

 

Så, nu byter jag skola. Idag ska jag till Rinman och lämna tillbaka min skoldator, böcker och miniräknare. På måndag börjar jag på Widénska i Västerås. Det är en friskola som riktar in sig på idrottande elever. Jag ska fortsätta läsa natur, inriktning natur, så jag får alla mina behörigheter... men inte så mycket lidande på vägen ;-) Man läser i block och kan till exempel ägna en hel förmiddag åt en svenskalektion. Sen lunch, sen en hel eftermiddag till kemi. Sen slut. Men det gör att dagarna blir kortare och man aldrig har håltimme.

 

På fredagar ser det ur som att jag i princip kommer att vara ledig för att få utöva min idrott, så till vida att jag inte ligger efter i något ämne och behöver gå till skolan för att kompensera. Vi kommer även att vara "lediga" måndag förmiddagar. Om jag förstått saken rätt.

 

Allt detta utan att förlora någonting. Vi läser många idrottskurser, så vi får också lära oss en del om att till exempel träna rätt. Vissa idrottskurser blir i praktiken som att ha "ledigt" eftersom att jag utövar min idrott under de timmarna. Så mer tid över, utan att ha mindre skola.

 

Den enda haken är att jag kommer att få pendla till Västerås. Tack och lov går det tåg en gång i timmen och det tar bara en halvtimme att åka. Linjen är oberoende av andra så förhoppningsvis går de tågen även när resten av SJ tar vintervila, haha. Trots att jag får pendla kommer jag att tjäna tid. Lite sjukt.

 

Något har släppt för mig och Fille i terrängen. Jag bara... Vet inte vad som hände. Det kändes i Hofors i söndags och på träningen igår (den kom lite olägligt direkt efter tävling men alternativet var att inte träna alls inför NM om en månad). Helt plötsligt är han helt klockrent framme för skänkeln, spikrak, vänder för ytter utan att jag behöver tänka. Jag har haft världens bästa känsla nu. Ja jävlar vad han är fin, min ponny.

 

Det här bir bara ett tråkigt inlägg utan bilder för vi är på hotellet och ska skynda oss att äta frukost innan vi åker till tävlingsplatsen. Allt har gått i ett kör sen vi kom hit: fredagkväll invigning, lördag började med dressyr kl 8 (för hästarna 7:15), hoppning, bangång och ryttarfest på kvällen. Vi kom med andra ord hem ganska sent så jag gick och lade mig direkt.

 

TEAM SÖDERMANLAND LIGGER PÅ GULDPLATS inför terrängen! Vi har totalstraff på 153,6 där mitt, Nells och Louise's resultat är de som räknas. Nästa lag är Stora Wäsbys ena ponnylag som har en totalstraff på 162. Följt av NYNÄSHAMN (Patricias lag) på 172,7.

 

För min och Filles del var igår en bra dag. Dressyren kunde inte gått så mycket bättre, vi fortsätter att hålla uppe vårt rykte och är fortfarande i år inte slagna av ett annat ponnyekipage i fälttävlansdressyren ;-) Vi fick exakt 70% vilket jag är nöjd med då domarna under hela tävlingen generellt låg ganska lågt! I hoppningen gick det också bra. Jag började med världens största miss, nämligen att trycka av honom typ 50 meter för tidigt på ettan. Så den rev han, men å andra sidan gjorde det att han hoppade extremt noga genom resten av banan. Jag red helt okej. Ingen katastrof, men jag kan mycket bättre.

 

NU blir det frukost, sen bangång, och någonstans mellan 10:30 och 11 startar jag terrängen! Vi är först ut i laget.

 

Kram!/Anna

Nu rullar vi mot lag-SM i Hofors! Go Team Södermanland!

 

Vad hände? Jag som var i full fart att blogga.

 

De senaste dagarna har bestått av sol, vänner, bad, djupa samtal, skratt, och en hel del träning med hästarna förstås.

 

i onsdags hade vi som en liten mini-lagträning med 3 lagmedlemmar till lag-SM. Vi åkte till Mathias Gustafsson, och det gick bra för samtliga.

 

Idag fick jag hjälp att hitta till en backe som inte ligger så vansinnigt långt från vårt stall. Fille fick rusha upp för den, nyttigt inför SM om en månad som ju som sagt går i Ljuslingsbacken.

 

Det är svårt att veta när det räcker. Och man ska vara modig som slutar hoppa efter ett par rundor. Istället för 75 minuter så höll vi på 30 minuter. Igår var det apvarmt, Fille var trött redan innan jag hoppade upp. När jag väl red skötte han sig bra: han gjorde som jag sa och drog upp benen som han skulle. Slingorna vi gjorde innehöll olika typer av hinder, svängar, långa och korta anridningar, små och stora hinder, en kombination. Det gick bra. Då slutade vi.

Ibland måste man bara våga sluta när det går bra och inte utmana för mycket!

Kram!/Anna

Vilka som ska få representera Sverige på VM i fälttävlan är nu oficiellt. Det blir:

 

- Viktoria Carlebäck / Volt af Källstorp

- Johan Lundin / Johnny Cash

- Ludwig Svennerstål / Alexander

- Dag Albert / Tubber Rebel

- Malin Petersen / Sofarsogood

- Anna Hilton / Matrix W

 

4 av dessa blir uttagna till laget, men det bestäms på plats.

 

/Anna

Lady och Fille måste ha full insektsmundering för att inte få frispel på alla bromsar, flugor och "mördarbin" som jag kallar dem. Jag önskar att det kunde bli någon slags rimlig värme istället, typ 24 grader eller nåt...

Kram!/Anna

 

Och vi vann! Det blir tredje vinsten i rad så man kan säga att vi har flyt. :-) Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när vi lastade och åkte iväg, men såklart hade jag hoppats på bra poäng. Vi fick 7,8 för stilen men ett avdrag på 0,6 för 6 sekunders överskridande av optimaltiden. (Jag var lite klantig och red utan kloca, jag kunde inte hitta den ... höhö). Slutresultat 7,2 alltså.

 

Dramatiken ökade när en annan också fick 7,2! Men vi kunde skiljas åt att jag hade högre stilpoäng, hon fick samma slutresultat på grund av att hon var närmre optimaltiden.

 

Jag fick lite bilder av min lagkompis Louise! Hon beklagade kvalitén, men ärligt talat tycker jag alltid att det är lika roligt att titta på bilder... oavsett kvalitén :-)

 

Den här helgen pågår två stora fälttävlan samtidigt. Dels ponny-EM i Millstreet, dels Malmö City Horse Show på Ribban.

 

På ponny-EM har dressyren avgjorts idag för fälttävlansekipagen. Svenskar som deltar är Selma och Klara Hammarström, och Michelle Ettwein. Bästa svensk i dressyren var Selma som nu ligger på plats 31 av 52.

Klassens helt samslösa ledare är franske Victor Levecque som levererade drygt 80% och därmed leder med 8,9 straff.

 

I Malmö är i skrivande stund dressyren för den 1* och 2* klassen klar. Mer info kommer senare. :-)

 

Resultat/leaderboard finns på rechenstelle.de

 

/Anna

Igår gjorde jag en massa nyttiga saker, typ som att putsa fönster i stallet. På kvällen åkte vi till Nell som bor utanför Gnesta för en grillkväll med laget. Igår var det alltså exakt 2 veckor tills vi befinner oss i Hofors för lag-SM!

 

Kvällen bjöd på grillat, kubb och massor av gapskratt. Världens härligaste lag, Team Södermanland!