Fille befinner sig i lite av en viloperiod för tillfället. Det passar mig bra i tiden, jag hinner med Lady lite extra och jag får fundera i lugn och ro på hur framtiden, i hästväg, ska få se ut. Såhär resonerar jag just nu;

 

Det svåraste är att veta vad jag vill hålla på med: dressyr, hoppning eller fälttävlan. Mina föräldrar försöker locka mig till lite säkrare grenar än fälttävlan nu när jag ska upp på större hästar där det är högre fallhöjd och större tyngd att få på sig om man går omkull...

 

Pros and cons:

 

a) Jag tror att jag skulle kunna bli bra på dressyr! Utan att veta vad jag egentligen höll på med, haha, så lyckades jag ju väldigt bra med att ta Fille vidare upp i klasserna. Det kanske betyder att det är dressyr jag är bäst på? b) Jag tycker verkligen att dressyr är roligt. Och jag tvivlar aldrig på min förmåga i dressyr, då blir det ju aldrig så tråkigt. c) Det är inte lika stora risker kopplade till dressyr. Såklart kan man ju halka på en isfläck, gå omkull och bryta nacken men riskerna är inte lika stora i dressyr som i t ex fälttävlan. d) Dressyren kan jag ha mycket nytta av även i andra grenar om jag nu vill byta tillbaka i framtiden.

a) Jag skulle måla in mig i ett hörn. Chansen att det går att skola om en dressyrhäst till en riktigt bra hopp- eller fälttävlanshäst, är typ lika med noll. Notera att jag skrev riktigt bra, jag fattar att det säkert kan gå litegrann... Men inte så långt som jag skulle vilja. b) Ibland verkar det som att det är samma personer hela tiden som får chansen att vinna och bli uttagen till olika saker i dressyr. Oftast för att de förtjänar det såklart. Men tänk om det är som mina dressyrkompisar säger, att man måste ha det och det namnet för att verkligen få höga procent? c) Hästen måste ha så sabla mycket gång att det kanske blir omöjligt att hitta en för rimliga pengar, som har kommit en bit i sin utbildning.

 

a) Jag kan, precis som jag verkligen vill, få hålla på med flera saker samtidigt och slippa välja bort något b) Fälttävlan äger c) Jag har redan kontaktnätet och det är fälttävlan jag hållt på med då senaste åren. d) Har jag tur kan hästen ha en stor begåvning i hoppning/dressyr så om jag vill ta en paus från fälttävlan kanske jag inte behöver byta häst för att kunna byta gren.

a) Skaderisk. Olyckor händer. Typ alla proffs jag känner till, som har ridit fälttävlan sen de var unga, har vid ett eller annat tillfälle fått skall-/nack-/ryggskador, krossat bäcken, skulderblad eller lårben osv. Skaderisken är såklart kopplad till hur man rider, men fortfarande är det hur många superskickliga ryttare som helst, som utan att göra något fel, skadar sig. Illa. b) Hästen kanske inte är bättre än Fille, bara större. Alltså, jag kanske får göra ungefär samma resa igen. Upp i 2* om det går bra, så tar det stopp där (om inte tidigare). Jag kanske inte utvecklas lika mycket som om jag skulle hålla på med något jag vet att jag inte gjort förut.

 

a) Jag har aldrig provat mina vingar i hoppning! Aldrig satsat på det. Det skulle vara så kul att prova. b) Störst chans att hästen går att skola om. Det räcker med att den kan röra sig lite, vilket moderna hopphästar ofta gör, och så kanske både dressyr och fälttävlan går. c) Jag skulle ha mycket nytta, även i en framtida fälttävlanskarriär, av att vara duktigare på hoppning.

a) Det känns som att de går sönder hela tiden! Jag skulle inte vilja ha en över 11 år, mest av rädsla att den inte tränats hållbart. Jag tycker bara att jag hör att var och varannan hopphäst någon gång haft ryggproblem eller kotledsinflammationer. b) Jag ligger efter jämnåriga hoppryttare. Jag kan helt enkelt inte jättemycket om hoppning. Avstånd och sånt är jag inte så bra på. Däremot tror jag att jag rider bra, men frågan är hur mycket grundutbildning och rutin jag har att ta igen innan jag är ikapp mina jämnåriga.

 

 

Det kommer att ta ett tag innan jag rett ut det här för mig själv!

 

Kram!/Anna

Just nu går jag igenom en ganska jobbig hästperiod, tror jag. Det är svårt att motivera sig själv att träna och trimma en ponny som kan tas ifrån mig när som helst. Det tar liksom död på lite av det roliga. Jag har inte vågat tänka på nya mål att ha eftersom att jag inte har någon aning om hur läget kommer se ut till nästa säsong, om en månad, om en vecka. Jag tar det dag för dag och njuter av att ha Fille här just nu. Men tar man det dag för dag är det också lite svårtomöjligt att ha målsättningar.

 

Det är roligt att rida ändå. Det har jag och Lady haft i två år helt utan att tävla eller ha något mål med träningen, mer än att hålla henne frisk och ha kul. Men då har jag ju haft Fille att fokusera på och träna med.

 

 

Det bor en liten tävlingsmänniska i mig som har klåda i hela kroppen av att inte få träna skiten ur sig... Det blir så deprimerande när säsongen är slut och det inte händer något.

 

Försöker hålla mig på gott humör genom att titta tillbaka på alla varma sommardagar, roliga tävlingar och härliga rundor vi haft! Det hjälper lite, en stund i alla fall :)

 

 

 

Kram!/Anna

Nu har vi gjort årets sista fälttävlan och årets sista FEI dressyr. Det känns konstigt att sluta tävla redan i början av oktober, annars brukar jag rida vidare på lite hopptävlingar t ex. Men nu tror jag faktiskt att jag rundar av.

 

Om allt går enligt plan blir ju Fille såld innan nästa säsong. Det känns helt galet och hemskt och fel men det är så det är sagt. I så fall vill jag gärna avsluta vår tävlingstid tillsammans såhär, med en riktigt fin fälttävlan under 40 straff, vinst, medalj, toppenkänsla, och sen en placering i FEI dressyr.

 

Men vi får väl se. Jag har inte klarat att hålla mig borta från banorna särskilt länge förr ;-) Om han blir kvar ett tag till så är vi nog snart där igen.

 

 

Får nog sätta mig ner och kolla på säsongen som gått snart :-) Det är alltid kul att titta tillbaka och se hur långt man kommit.

 

Kram!/Anna

 

 

"Don't wish it was easier, wish you were better"

 

Dagens!

 

/Anna

 

 

 

Första halvan av helgen ägnade jag åt att göra allt skolarbete. Andra halvan ägnade jag åt att maniskt städa varje skrymsle i mitt rum. Så fort jag stannar upp kommer tankarna. Fille ska säljas. "Det är bäst så". Jag skrev till och med annonsen själv. Bad mamma att komma och kolla på den, välja bilder. "Vi kanske ska lägga ut honom som 'allround' också." Ja. Så får det bli.

 

Just nu bearbetar jag situationen. Tänk om någon ringer om 5 minuter? Tänk om ingen ringer på ett halvår? Det är en väldigt konstig tid som ligger framför oss. Jag har ingen aning om hur länge han blir kvar, kan inte sätta mål. Och det är väldigt svårt. Antingen så har man en häst som man sätter mål med, kämpar med och tränar med. Eller så har man inga mål, utan lufsar runt lite efter vad man är sugen på. Den här mittemellan-grejen känns jättekonstig. Jag kan ju inte bara lägga av imorgon och sluta rida. Men jag kan inte drömma om nya mål som dressyr-SM eller vad det nu skulle kunna vara. För någon kan ringa ikväll, boka provridning nästa vecka och han skulle vara borta.

 

Det här är också anledningen att jag skriver lite dåligt på bloggen. Jag har inte riktigt kunnat få en känsla för vart vi står, vart jag står. Det är inte för sent att ångra sig, ha kvar honom trots alla påtryckningar om vad som är bäst. Tänk att alla verkar veta vad som är bäst utom jag.

 

 

Mina tankar fylls mer eller mindre bara av en typ av tankar just nu - vad göra med Fille?

 

Det var sagt från början att han skulle köpas, tävlas, säljas vidare. Jag har ju vetat om det hela tiden. Men det blir i alla fall lika omöjligt och overkligt. Minns inte hur man gör utan sin lille Fille i stallet. Ingen som gnäggar när man säger hej, ingen som kommer travandes i hagen.

 

Våra tillgångar är tyvärr inte obegränsade, valet står mellan att ha kvar Fille - det klarar vi - men aldrig ha råd med storhäst. Eller sälja honom för att ha råd att ha, eventuellt köpa, stor häst. Det är en fråga om prioriteringar. Karriär eller Kompis.

 

Känslomässigt vet jag ärligt talat inte om jag pallar. Han är så kär. Familjemedlem. Jag har ju som sagt glömt hur man gör utan honom. Men jag försöker tänka såhär:

 

- Man kan göra två saker med Fille. Antingen pensionerar man honom vid 13 års ålder, eller så får han tävla vidare.

 Och vi kan inte pensionera honom nu.

 

- Om han tävlar vidare kan det gå till på två olika sätt. Antingen tävlar jag vidare, begränsad till klasser jag redan ridit, eller så får någon annan tävla vidare på honom. Och ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att det inte skulle vara roligt att behöva gå "ner" till "bara" SM och sådant. Alltså får någon annan tävla på honom.

 

- Om någon annan tävlar på honom måste denne rida på honom. Typ jämt. Då står han antingen kvar på Hagby - där han står nu - eller inte. Och det finns ingen i närheten som lämpar sig vad jag vet.

 

- Om han inte står kvar på Hagby är han antingen uthyrd, på foder, eller såld. Och om han ändå är borta spelar det ju ingen roll för mig vilket av de tre alternativen är. Då blir det förstås till att han blir såld så att vi har råd med en häst.

 

 

Tror att jag kommit ett steg längre genom att skriva det här inlägget. Övertalat mig själv lite till... Men gud vad det är kämpigt just nu.

 

 

Fille kom till oss när jag haft Lady i drygt 3 år, och tragglat med stoppen i 2 år. Han var hennes totala motsats. När vi köpte Lady hade mamma inte en tanke på att jag skulle vilja tävla seriöst i framtiden. Lady var köpt som en att lära sig på, en genomsnäll och trygg ponny som man vågar släppa iväg en tioåring själv på (Och de kriterierna har hon ju verkligen uppfyllt). Hon var inte menad som tävlingsponny, så mamma drog gränsen och vi sa att om jag verkligen var seriös med mitt tävlande skulle vi köpa en ponny att tävla på.

 

Fille hoppar allt. Säger man bara åt honom, gör han det. Så drömmen om att få rida fälttävlan, som jag läst om och alltid velat hålla på med, var inte död. Gjorde jag rätt, hoppade han garanterat.  Eventuella tveksamheter beror på hur bra man styrt. Så var det ju inte alltid med Lady.

 

2 år senare är jag här. Höjdrädslan är borta, fast fortfarande får jag lite fjärilar i magen om jag stått still med hästen ett tag och skållorna åker upp. Även om det handlar om att gå från 0,95 till 1,10, höjder vi har i ryggmärgen.

 

Däremot tycker jag fortfarande inte om hopptävlingar, men det har nog inte så mycket att göra med min hopp-historia. Jag tycker inte om sättet hopptävlingar anordnas på. Jag förstår att det måste vara som det är, men jag tycker inte om det. När jag värmer upp vill jag hoppa någon linje, absolut i båda varven. Jag vill kunna planera min framhoppning, inte bara vänta på när den före mig ska gå in. Och, ursäkta, men det har funnits så många otrevliga människor och dålig ridning på de hopptävlingar jag har åkt på.

 

Men här är vi nu, funderar på om hästen i framtiden ska vara hopphäst. Det skulle ju vara sabla kul faktiskt. Så, som sagt: det går upp och det går ner.

 

 

Kram!/Anna

 

 

Allt började på ridskolan. Så snart vi fick rida utan ledare ville vi hoppa hinder, så höga som möjligt så ofta som möjligt. Som Malin Baryard som tävlade i Globen. 30 centimeter över marken ett par gånger per termin var inte nog. När jag började hjälpa till med att leda ponnyer på knatteridningen och mocka i stallet på lördagar fick jag, som de andra som gjorde samma sak, rida lite extra i utbyte. På alla tänkbara läger och extraridningar försökte vi se till att få hoppa hinder, kanske till och med 50 (!!!) centimeter höga.

 

När jag klarade av att hoppa 50 cm barbacka på min favoritridskoleponny förklarade jag för mamma att jag var redo att ha en egen ponny (haha). Vid tio års ålder fick jag Lady. Nu skulle jag bli bäst, bättre än de som fortfarande gick kvar på ridskolan. Jag skulle bli som Malin Baryard.

 

Nja, så blev det inte riktigt. Till en början drog Lady med mig varje gång jag styrde på ett hinder. Vilken tioåring som helst, med den - typ obefintliga - erfarenheten jag hade skulle bli rädd. Det blev jag. Trots det fortsatte jag att hoppa hinder, jag ville ju bli duktig. Fast nu bromsade jag så att det inte skulle gå så fort.

 

Efter ett år började Lady stanna på hinder. Jag blev ledsen, hindren sänktes. Lady fortsatte oftast stanna. Min ridlärare, som jag vid det här laget tog privatlektioner för (till en början fortsatte jag i min grupp med de andra på ridskolan men efter en liten incident när vi skulle hoppa och Lady drog över hindret, sen skenade, och satte några andra ponnyer i sken var jag inte så taggad på det längre) kliade sig i huvudet. Såhär fem år senare är det fortfarande ingen som vet riktigt vad det är som styr om Lady vill hoppa eller inte. Som en ganska naturlig grej trodde jag att det var höjden som avgjorde, så jag började tycka att höga hinder var obehagliga. 

Hej på er,

 

jag har tänkt på ett inlägg som jag velat skriva väldigt länge. Och nu tyckte jag att det var dags.

 

Ärligt talat, om du ska lyckas på ponny behöver du

 

För att ha

a) en riktigt bra ponny behöver du föräldrar som har råd med en riktigt bra ponny.

b) riktigt bra, regelbunden träning behöver du ha föräldrar som är antingen tränare eller har tillräcklig vana för att förstå vad som är bra träning så att de kan hjälpa dig dit. Du behöver dessutom föräldrar med pengar och tid nog för att åka på alla dessa träningar.

c) möjlighet att åka på de bästa tävlingarna behöver du föräldrar med tid, pengar och ett flexibelt jobb så att de kan åka kors och tvärs över landet flera helger i månaden.

d) ytterligare en ponny behöver du föräldrar som har råd med det också.

 

för att göra listan kort, alltså.

Jag har nästan allt det här. Jag har ingen reservponny, och jag har inga träningsföräldrar. Men vi har lärt oss hitta till rätt tränare, så vid det här laget är det uppkompenserat.

 

Vilken sabla tur jag har haft! Jag hade lika gärna kunnat komma till en fyrabarnsfamilj där oavsett hur engagerade och välvilliga mina föräldrar är, hade pengarna inte räckt till för att gå på ridskola. Till exempel. Jag är väldigt tacksam för att jag har det som jag har det, med möjlighet att träna för de bästa tränarna, på en jätteduktig ponny, och verkligen få chansen att göra det mesta av mitt tävlingsintresse.

 

Men jag blir så frustrerad när jag kommer till tävlingplatser. Fullt av curlade ponnyryttare (Det är ändå bättre inom fälttävlan, men vi har våra också). Om någon skulle fråga mig skulle jag utan tvekan beskriva mig själv som bortskämd. För det jag har är mer än vad många kan ha. But there is a fine line between bortskämd och curlad.

 

Jag kan prata med mina kompisar.

Riktiga konversationer. Som. Vi. Har. Haft.

 

Jag har koll på allt om mina ponnyer. Vad de äter, när de ska skos, vilket maskmedel vi använder, ts-halten i vårt grovfoder. Jag är en vandrande TR och vet alltid om det är en regeländring på väg till nästa år. Jag pratar själv med mina tränare, gör upplägg, ser till att sadeln blir uppstoppad, planerar veckans träning, går in på ett gym och har möte med chefen om sponsring.

 

Det, mina vänner, är skillnaden mellan att vara bortskämd och att vara curlad. Kalla mig bortskämd för det är jag. Men kalla mig inte curlad.

 

Min åsikt? Alltså det är väl helt okej. Jag kan se flera fördelar med att man får tävla vidare på sin ponny. Om vi tänker såhär...

 

Majoriteten av Sveriges ridsportsutövare är tjejer i skolåldern.

Majoriteten av tjejerna i skolåldern rider ponny.

Majoriteten av de som rider ponny tävlar åtminstone någon gång ibland.

Majoriteten av de som tävlar, tävlar på lägre nivå.

Majoriteten av de som tävlar på lägre nivå gör det för blotta nöjet och inte för att bli bäst.

Majoriteten av de som tävlar för blotta nöjet skulle inte byta häst bara för sin egen utveckling (Vilket kanske en satsande elitryttare skulle göra).

Resultat: När ponnytiden tar slut mitt i gymnasiet skaffar man ingen ny häst utan låter hästintresset rinna ut i sanden.

 

Sporten förlorar på det här. Att lyckas hålla kvar sitt hästintresse genom högstadie- och gymnasietiden innebär ofta att man får ett mer varaktigt hästintresse livet igenom.

 

Nu är det faktiskt såhär att svensk ridsport utgörs inte bara av de som satsar och vill bli bäst och rida världscupen och allt det där. Det kan vara svårt för oss som nu vill det -  ;-)  - att förstå att inte alla vill bli bäst, men de allra flesta: funktionärer, ridskoleryttare, domare, hobbyryttare... håller på, tävlande eller icke-tävlande, mest för att hästar är det bästa som finns. Och jag tror att genom att låta fler fortsätta med sin ponny genom skolan kan vi bredda den här gruppen fantastiska människor ännu mer och sprida/bevara hästintresse. På så sätt kommer sporten också att växa!

 

 

/Anna

 

 

 

Lisen Bratt Fredricson Jag visste ju såklart vem Lisen var sen innan, men jag visste inte lika mycket om deras verksamhet förrän hon kom på Linköpingsmötet (en fälttävlansgrej) i höstas. Hon berättade bland annat om allt de gör på Grevlundagården och hur deras verksamhet ser ut och jag blev grymt imponerad. Lisen är inte bara helt otrolig som person utan också som företagare. Förutom att de tar emot hästar för utbildning, tävling och försäljning verkar de hinna med hundra miljoner andra saker också vid sidan om det. Mer om Lisen (och maken Peder)

 

Patrik Kittel Det finns en rolig historia bakom hur jag fick chansen att prata med honom: Jag befann mig på en mässa i BoT's monter, och såg en skylt "Patrik Kittel är här och skriver autografer kl 18" Jag kollade på klockan och sa till min kompis "Men klockan är ju 18:10 och jag ser ingen Patrik". Ja, haha, då stod han bara några meter bort... Hur som helst är han antagligen den absolut raraste, trevligaste och ödmjukaste "ridsports-kändis" (är det ett ord?) som jag träffat på. Han ser alltid lika glad ut, klappar om sina hästar och tyckte att det var jätteroligt att prata med en liten ridskoleunge på en ridsportsmässa när han antagligen hade mycket mer intressanta saker för sig. Stor guldstjärna! Mer om Patrik

 

Ridmässigt inom dressyr - Edward Gal och Hans Peter Minderhoud Jag kan inte se mig mätt på när dessa två tävlar/rider. Alltså wow, helt enkelt. Fram till bara för något år sedan var det främst Edward Gal som jag såg upp till, men sen såg jag Hans Peter rida Johnson en gång och nu måste jag helt enkelt säga att ridmässigt, i dressyren, är båda två stora förebilder. Så vansinnigt mjukt och osynligt helt enkelt. Mer om Edward Mer om Hans Peter

 

Ridmässigt inom hoppning - Marcus Ehning Även i hoppning är det som utmärker min främsta förebild mjukheten och de osynliga hjälperna. Man ser ofta Marcus Ehning rida världscupen på helt vanligt tränsbett. Är man väldigt duktig är det sällan man behöver något annat. Mer om Marcus

 

Fälttävlan - ? Intressant nog har jag ingen klar förebild i fälttävlan. Det är väl kanske svårare att bli så "komplett" i fälttävlan som man blir om man bara, till exempel, ägnar sig åt dressyr. Men om vi omformulerar och säger min förebild i terrängridning skulle jag säga Frida Andersén. Hennes hästar verkar gå raka som spjut.

Psst... Jag har faktiskt ridit Herta ett par gånger, i höstas, och jag kan intyga att det är lika roligt som det ser ut. Det är helt sjukt hur mellan skänklarna hon är, och hur lätt hon vänder för ytterhjälperna. Jag fick liksom fokusera på att inte ta i för mycket. Vi hoppade även några - små, alltså - språng/plaskade ett vattenhinder och galopperade några raksträckor på full fart. När jag tänker på "dröm-terränghästen" tänker jag på Herta och henne har Frida utbildat själv. Så därmed blir Frida min solklara "terrängryttar-förebild" ;-)

 

 

Det finns oerhört många förebilder att hitta inom ridsporten, jag plockade bara fram några jag kom att tänka på direkt.

 

Kram!/Anna

Alltså. Djurens Rätt har dragit igång en kampanj för att rikta uppmärksamhet till hur "illa" hästar far inom ridsporten och för att skapa debatt. Jag läste om det här hos HIPPSON. ( länk: http://www.hippson.se/artikelarkivet/hippsonnews/djurens-ratt-huvudfokus-for-den-har.htm )

Och jag blir så trött. Men jag blir inte trött på Laban Carlsson eller Djurens Rätt (Jo, kanske lite då) utan framför allt alla ridsportare. Det här väcker jättestarka reaktioner. " RIDSPORT SKADAR INGEN HÄST OCH ALLA HÄSTAR MÅR JÄTTEBRA OCH GUD VAD DE BEHÖVER LÄSA PÅ, FATTAR INGENTING, PUCKON ". Mm, precis. Våra hästar mår jättebra och därför måste vi smutskasta hela organisationen och avfärda allt de säger med argumentet att "de inte har läst på och allt de säger bygger på okunskap".

Ta det lugnt. Lyssna. Bemöt. Hur tror ni SD fick så många väljare? Inte genom att alla som är pro invandring i lugn och ro förklarade att fördelarna med invandring överväger nackdelarna i alla fall. Utan vi reagerade med att tjuta och anklaga SD:are för att vara en massa saker, vi kallade dem icke-pålästa/korkade/obildade/rasister med mera. (Och det kanske de är...) Men de får bara fler sympatisörer om vi fortsätter smutskasta istället för att bemöta. Samma princip gäller i ridsportsdebatten.

Jag tror inte en sekund på att så många hästar far illa inom ridsporten som påstås. Men jag tror inte heller att det är ett nolltal, och jag tror inte på att "om hästen inte ville gå dit skulle den inte göra det". De drillas ju trots allt av oss och hjärntvättas att göra som vi säger från dag 1.

För mig verkar det som att de flesta påståendena gjorda av Laban Carlsson/Djurens Rätt, eller många av dem i alla fall, bygger på okunskap. Men varför är vi ridsportare så dåliga på att lyssna ibland? Låt dem säga felaktiga saker då. Förklara varför de har fel. Börja inte gråta.

Han har flera poänger, även om underlaget är skevt. Det är väl inte omöjligt att vi behöver ta en titt på vad vi gör i den här sporten av en anledning, och vad vi gör på grund av tradition. Och att vi på avelssidan behöver tänka mer på hållbarhet och temperament än vi gör idag är väl inte helt fel?

Ta det lugnt. Lyssna. Bemöt.

/Anna

 

 

Så känner i alla fall jag! Och det är helt enkelt därför som det varit så tyst om mig på sista tiden. Nu har jag hittat tillbaka till inspirationen, som jag annars så sällan famlar efter. Känns skönt att vara tillbaka igen.

 

Och då pratar vi inte bara om inspiration att blogga utan inspiration över huvud taget. I Tågarp för två veckor sedan sumpade jag mitt EM-kval, såhär i efterhand tror jag att det berodde på att jag inte är van att hantera så mycket nervositet.

 

Men speciellt ni här på bloggen vet hur viktigt EM var för mig så ni förstår säkert att man måste hitta tillbaka. Den första dryga veckan efter Tågarp var det total berg-och-dalbana eftersom att det uppdagades att det fanns en kvalchans till, som jag började ladda om för. För att sedan (typ fyra-fem dagar innan vi skulle göra årets fjärde Skånetripp) få reda på inte alls var en kvalchans. Jag var inte kvalad till den kvalchansen. EM-resan var visst över.

 

Som alla andra måste jag göra något riktigt svenskt och prata om vädret. Men ärligt talat - hur skön har inte den senaste veckan varit!? Jag har solat och haft klänningar och ätit en massa glass och bara njutit av att det, typ, är sommar.

 

Dessutom lugnar skolan ner sig nu. Jag har ett stort fysikprov precis innan skolavslutningen (...) men förutom det är det bara någon enstaka inlämning och annars är det bara massor av inställda lektioner och lugna dagar. Mina betyg, eller vad lärarna sagt i alla fall, ser strålande ut.

 

Men samtidigt är jag lite ledsen. Jag har börjat inse vad det är jag gett mig in på, med att försöka kvala till EM och allt. Och eftersom att jag jämt tänker för mycket har jag grävt ner mig alldeles för mycket i anledningarna till varför det inte skulle gå. Inser att jag nog brände mig lite där i Eketorp. Det intressanta är att jag tror inte att Fille är ett dugg påverkad, han är lika glad som alltid och skötte sig väl i terrängen så han har nog inte tagit åt sig. Men hela äventyret var en stor mental påfrestning för mig och jag var nog inte "i fas" rent psykiskt. Aldrig kommer jag säga att vi inte var redo för uppgiften, för det var vi. Det har varit mycket för min lilla hjärna på sista tiden och det blev bara droppen när en tränare - inte min - sa något som jag kanske inte är jätteglad över. Bara grejen att åka på en internationell storhästtävling med sin ponny är ganska galen, så då orkar man inte med negativ påverkan utifrån. Inte jag, inte då.

 

 

 

/Anna

När jag skrev om hoppträningen i torsdags insåg jag att det här inlägget verkligen behövs... så här kommer det :)

 

Jag tror på fullaste allvar att sociala medier bidrar till flera människors depressioner! Inte att de är orsaker, men att de bidrar. För det är väldigt få som delar med sig av sina mistag på facebook, instagram, youtube eller på sin blogg. Misslyckas man med någonting och kollar igenom sitt flöde ser man att allt bara är rosor och regnbågar för alla andra, då är det inte så konstigt att folk känner sig misslyckade! Jag vill inte att det här ska vara en sån blogg.

 

För vi misslyckas. Och vi är ganska dåliga på att dela med oss av det lika mycket som vi delar med oss av när det går bra. Men det vore lite skumt om alla skrev "Idag hade jag världens sämsta dag. Jag suger.". Så känner jag ibland! Men jag skriver det aldrig... Inte för att jag egentligen skulle ha problem med att folk visste om det, men det blit så konstigt om någon skriver något jättetråkigt... vad ska man säga om det liksom?

 

 

Jag ska bli bättre på att skriva när jag är riktigt j-kla besviken på något, när jag misslyckas. För mig är det viktigt att ni som läser den här bloggen ser hur mänsklig jag är och att även om jag lägger mer energi på att glädjas åt det som är bra betyder inte det att jag inte blir jätteledsen när det går dåligt.

 

Jag tänkte skriva ner 5 misslyckanden jag gjort på sista tiden. Så får ni se!

 

- Hopptävling i vintras. Vi var i Kumla och skulle hoppa 1m och 1,10. Jag stannade ut mig i 1,10 på världens töntigaste misstag! Och man kan ju knappast skylla på Fille, han gör ju jämt allt han kan för att hoppa. Jag hade nästan av ett ledband i tummen på kuppen.

 

- Terrängträning. Jag skulle göra en 90graders sväng lite i nedförsbacke, men det var så sankt på den fläcken att marken släppte under Fille och han gick ner på sidan... stackarn. (Som tur var klarade vi oss helt oskadda)

 

- 2* debut. Allt såg så ljust ut! Vi hade terrängen som i en ask och dressyren gick skitbra. Men jag fick aldrig ens rida terrängen. Jag blev utesluten i min första 2* tävling. Det värsta var att jag upptäckte att någon skrivit på facebook och verkligen hejat på mig och Fille och blivit jätteglad över vårt dressyrresultat, någon jag verkligen vill göra stolt. Hemsk känsla att behöva berätta vad som hände sen. Jag grät enbart över det i flera timmar.

 

- Spanskan! Jag har alltid varit duktig på att lära mig främmande språk. Men ända sen jag började på den här skolan har det gått utför. Vad jag än gör får jag bara sämre betyg.

 

- Min allmäna virrighet. Just nu kretsar mitt liv kring hästarna vilket gör att jag tänker på ridning och tävling nästan jämt. Resultatet är att jag kan glömma bort vad jag pratade om mitt i en mening, hälsa på fel person, ta fel böcker till lektionen, glömma när vi har prov. Jag missuppfattar folk för att jag inte riktgit lyssnar på vad de säger. Blir lite trött på det.

 

Hej! 

 

Fick en liten idé att skriva om min gamla ponny, Billy. Så.. hur ska man börja? 

 

Så, innan jag köpte Prisse så hade jag en liten, vit b-ponny som heter Billy Boy. Han var 118 cm hög och helt vit. Jag fick Billy redan när jag var fyra år gammal och han var sex. Jag hade bara ridit ett år på ridlekis, men har alltid varit i kontakt med hästar, så jag blev jätteglad! Jag sprang runt överallt och skrek att jag hade fått en ponny, och alla blev säkert jätteirriterade på mig, men jag brydde mig inte. Jag var så lycklig! 

Jag har verkligen svårt att bestämma mig för hur jag ska göra med vintervilan i år. Många brukar ställa av sina hästar helt ett par veckor, men det har jag inte gjort förut. Nu känns det som att alla jag pratar med, inkluderande tränare, absolut tycker att jag ska göra det. Mina argument för att hålla igång:

 

- Jag har inte tid för att bara sluta med träningen om jag vill bli så duktig som möjligt så snabbt som möjligt.

- En timme av 24 varje dygn kan knappast ha en stor effekt på hästen, alltså det kan ju inte vara så utmattande varken mentalt eller fysiskt.

- Vintervila kanske är mer för ryttaren än för hästen? I så fall är jag beredd att hålla igång för att bli bättre.

 

Argumenten som börjat dyka upp emot:

- Träningen blir ineffektiv om man tränar bara för att träna.

- Även hästar behöver en paus för att smälta saker och ting och hämta motivation.

 

Så ord står väl lite mot ord, som man säger. Tränare vet förstås av erfarenhet om träningen brukar bli effektiv eller inte. Och om hästarna brukar gå bättre/verka gladare efter en total vila. Men frågan är om det gäller även oss?

 

Antagligen. Med största sannolikhet kan man tänka sig att det är jag som måste släppa lite på min träningsmani. Ända sen NM, som var när jag helt plötsligt insåg att Fille och jag troligtvis bara har ett år kvar tillsammans, har jag varit ganska stressad när det kommer till att träna och bli bättre. Stenhård på att göra allt som går för att få ut så mycket som möjligt av den här tiden vi har kvar.

 

Det lutar åt att det blir vila fram till årsskiftet.

 

 

 

Kram!/Anna

 

 

Jag tycker att jag ser extremt mycket otrevlig attityd från de yngre ponnyryttarnas sida (tyvärr även en del från jämnåriga/äldre) på tävlingar nu. Fälttävlan är fortfarande som en fristad, och jag tror att det beror på att den "sortens" folk som kan visa upp såhär tråkiga beteenden sällan dras till en sport där det går i snitt 3 timmar att åka till tävlingen (på den lite lägre nivån... mer om man gör svårare tävlingar förstås), det tar hela dagen och går sällan att bara köpa sig framgång.

 

Missförstå mig inte. Jag tror inte att man kan kommer hur långt som helst genom att bara köpa en talangfull, välutbildad ponny till sitt barn. Och jag säger inte att alla hopp-/dressyrryttare är otrevliga, eller ens i närheten av alla för den delen. Men ni som inte varit på en fälttävlan borde verkligen åka med en ryttare en dag och se! Alla hälsar på varandra, önskar varandra lycka till lite spontant, sätter sig bredvid okända människor och börjar prata på lunchen, skrattar... Och självklart lånar man ut något om någon glömt mansnoddarna eller klockan eller vad som helst som det kan tänkas vara - även om man kanske inte känner personen. Det här saknar jag i de andra sporterna.

 

Det känns som att alla har så bråttom jämt. På en hopptävling kommer så många i sista sekunden, barnen springer in och kollar banan medan föräldrarna slänger ut ponnyn ur transporten, sätter ett benskydd bakochfram och leder iväg den till framhoppningen. Ungen hoppar 20 språng, rider nästan in i någon, ponnyn stannar någon gång och får ett rapp i baken för "det där var onödigt, nu var han bara dum". In på banan, ligg ner i kurvorna, trilla nästan av när planen om en 180graders u-sväng på ett hinder inte funkar. Gråt och skäll på mamma, för nej idag blev det ingen rosett.

 

 

 

Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget. Gnälla lite grann kanske. Jag känner att jag tappade tråden, men min poäng är att föräldrar kanske är för mesiga och inte vågar säga ifrån till sina barn? Men det är ett område jag inte tänker sätta min fot på. Man vågar inte kritisera föräldrar, för jag har sett (och fått) tillräckligt med utskällningar av såna att det räcker för en livstid. Jag minns själv när jag var mindre och gick det inte bra var det mammas fel för att hon inte hade koll på tiden åt mig, hon inte påminde mig om att spänna sadelgjorden, inte gjorde det enda eller det andrao. Men då sa hon ifrån och informerade mig om att det finns så oerhört många som drömmer bara om att få en ponny, eller kanske till och med att få börja på en ridskola. Så om jag inte tänkte vara snäll och tacksam mot de som ställde upp behövde vi inte åka på tävlingar.

 

En obehaglig känsla säger mig att fler föräldrar tar mer skit nu. Och låter sina barn uppföra sig hur som helst på en tävling. I mina ögon är man aldrig ursäktad att vara otrevlig mot någon annan för att man är besviken på sin egen situation.

 

 

Jag tänkte ta upp vad jag tycker, för igår var det just höjdhoppning jag höll på med.

 

Om man har en osäker häst/ponny, osäker ryttare eller både och ska man absolut inte hoppa några höjder utan sin tränare. Jag tror att risken är alldeles för stor att man förstör självörtroendet för någon eller tilliten mellan häst och ryttare. Nu är ju varken jag eller Fille särskilt osäker. Jag vet dessutom våra gränser och använde bommar som hjälp så att det inte skulle bli jättetokigt.

 

Jag gör det max 2-3 språng, en gång i halvåret. Och då dels för att se hur hästen och jag hanterar det. Sen är det faktiskt en bra mental grej. Åker man på en tävling, till exempel, kommer hindren kännas små för oss båda. Det är skönt att gå in och tänka "det här fixar vi" istället för "oj, är det här verkligen bara 1,10?"

 

Igår, hur som helst, var jätteintressant! Jag måste lägga upp klippen (min kompis filmade) för det ser jätteintressant ut. Först kommer jag i vänster varv. Mitt räcke ligger på 1,30 meter med två bommar som sitter relativt tätt, relativt högt upp. Överst grå bom, under blå. Fille hoppar med sin lilla "specialare", han skruvar och lutar lite hit och dit men river den översta bommen med frambenen. Kollar man på filmen ser det ut som om han hoppar bara över den undre bommen.

 

Nästa försök är i öger varv, jag har bytt plats på bommarna så att den blå ligger överst. Och han hoppar så grymt annorlunda! Man får se en glimt av hans dolda hopptalang (väldigt väl dolda... :) ) när han faktiskt skjuter ifrån ordentligt och hoppar ganska jämnt.

 

Jag har 4 olika teorier om vad som gör att han hoppar sådär "på sniskan".

 

1) Den översta bommen smälter in ganska bra och inger inte så mycket respekt

2) Han är starkare i ena varvet

3) Han får ljuset i ögonen i ena varvet.

 

Jag har lagt mycket vikt på de andra detaljerna, men jag tror faktiskt på att det var de där 5 centimetrarna. Något mer kilo på bogarna gjorde skillnaden. Det är så intressant att se vilka tighta marginaler man kan ha i hoppning. Inte så lätt som det ser ut!

Hej alla där ute i kylan! :) Här i Nynäs är vädret jättefint, inte ett moln i sikte och solen skiner, dock är temperaturen på -... Aja. 

 

Tänkte ge svar på frågestunden som jag hade för ett par dagar sedan! 

 

Lisa frågade: 

 

Svar: Under tävlingssäsongen äter Prisse 0,5 liter Kraft, 1 liter betfor och med lite salt (ca. 1-2 dl försöker vi blanda i), och sen hösilage, hur mycket har jag inte riktig koll på. Plus ofta lite extramat och lite mer innan tävling

 

Svar: Dagen efter en tävling brukar jag oftast skritta ut för att han ska få sträcka lite extra på benen och få ta det lungt. Dagen efter det brukar jag rida som vanligt, ifall det inte har på något sätt varit en "mer ansträngande" tävling än vanligt.  

 

Svar: Mitt mål är att komma så långt jag kan, NM, EM osv. Men målet för nästa år är att starta CNCP*. 

 

Svar: Nynäshamns ridklubb! 

 

Svar: Det beror helt på, både på vilken klass det handlar om, ifall det handlar om mästerskap osv. Behöver en mer dataljerad fråga för att kunna förklara så. :/

 

Svar: De nya kvalen för 2014 är annorlunda än vad de är för 2013. 2014 (preleminärt) har många nya regler, man kan bland annat bli nerkvalad till en lägre klass. Man kommer kunna ta två vägar upp för klasserna och dessutom är ålderskategorierna ändrade. Nu tävlar man 10-12 och 13-18, vilket betyder att du som är 13 måste rida 90 på stil SM till exempel. Men tyvärr kan jag inte svara på den här frågan då allt just nu, utan de nya reglerna kommer ut i tävlingsreglementet för 2014! :)

 

Anonym frågade: 

 

Svar: Att starta enstjärnigt! :D

 

Det var allt för denhär gången. Nu blir det stallet! 

 

Kram! /Patricia