Jag tycker att jag ser extremt mycket otrevlig attityd från de yngre ponnyryttarnas sida (tyvärr även en del från jämnåriga/äldre) på tävlingar nu. Fälttävlan är fortfarande som en fristad, och jag tror att det beror på att den "sortens" folk som kan visa upp såhär tråkiga beteenden sällan dras till en sport där det går i snitt 3 timmar att åka till tävlingen (på den lite lägre nivån... mer om man gör svårare tävlingar förstås), det tar hela dagen och går sällan att bara köpa sig framgång.

 

Missförstå mig inte. Jag tror inte att man kan kommer hur långt som helst genom att bara köpa en talangfull, välutbildad ponny till sitt barn. Och jag säger inte att alla hopp-/dressyrryttare är otrevliga, eller ens i närheten av alla för den delen. Men ni som inte varit på en fälttävlan borde verkligen åka med en ryttare en dag och se! Alla hälsar på varandra, önskar varandra lycka till lite spontant, sätter sig bredvid okända människor och börjar prata på lunchen, skrattar... Och självklart lånar man ut något om någon glömt mansnoddarna eller klockan eller vad som helst som det kan tänkas vara - även om man kanske inte känner personen. Det här saknar jag i de andra sporterna.

 

Det känns som att alla har så bråttom jämt. På en hopptävling kommer så många i sista sekunden, barnen springer in och kollar banan medan föräldrarna slänger ut ponnyn ur transporten, sätter ett benskydd bakochfram och leder iväg den till framhoppningen. Ungen hoppar 20 språng, rider nästan in i någon, ponnyn stannar någon gång och får ett rapp i baken för "det där var onödigt, nu var han bara dum". In på banan, ligg ner i kurvorna, trilla nästan av när planen om en 180graders u-sväng på ett hinder inte funkar. Gråt och skäll på mamma, för nej idag blev det ingen rosett.

 

 

 

Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget. Gnälla lite grann kanske. Jag känner att jag tappade tråden, men min poäng är att föräldrar kanske är för mesiga och inte vågar säga ifrån till sina barn? Men det är ett område jag inte tänker sätta min fot på. Man vågar inte kritisera föräldrar, för jag har sett (och fått) tillräckligt med utskällningar av såna att det räcker för en livstid. Jag minns själv när jag var mindre och gick det inte bra var det mammas fel för att hon inte hade koll på tiden åt mig, hon inte påminde mig om att spänna sadelgjorden, inte gjorde det enda eller det andrao. Men då sa hon ifrån och informerade mig om att det finns så oerhört många som drömmer bara om att få en ponny, eller kanske till och med att få börja på en ridskola. Så om jag inte tänkte vara snäll och tacksam mot de som ställde upp behövde vi inte åka på tävlingar.

 

En obehaglig känsla säger mig att fler föräldrar tar mer skit nu. Och låter sina barn uppföra sig hur som helst på en tävling. I mina ögon är man aldrig ursäktad att vara otrevlig mot någon annan för att man är besviken på sin egen situation.