Våga satsa!
Igår tränade Fille och jag dressyr för Pia Fälth, som jag tränat för i över tre år. Träningen gick bra, men ända sen i somras har jag varit lite fast i ett tänkande.
När vi köpte Fille för 2 1/2 år sen hade han inte gått så jättemycket dressyr. Vi lärde oss tillsammans med hjälp av Pia, som på något underligt sätt kunde se att det kunde bli något av oss. Vi har tränat på ända sen dess och kvalade i vintras in till nationell dressyr som vi startade i början av maj.
... Och det var mycket, mycket mer än vad jag någonsin hade trott att vi var kapabla till. Vi är ju ett fälttävlansekipage, trots allt. Ända sen vi startade nationellt har jag haft det svårt att motivera mig själv till att fortsätta pusha både mig och Fille. Till utvecklingen hör ju trots allt att det blir jobbigt och obekvämt ibland, annars blir man aldrig bättre. Och där stannar jag nu för tiden. Inte för att jag inte vill jobba mig igenom det tuffa, utan snarare för... varför? Vi har redan kommit längre än jag trodde var möjligt. Vi kommer aldrig att vara bäst på en dressyrtävling. Dressyren vi har på en fälttävlan räcker redan till att alltid lägga oss på placering/ledning (med några undantag som berott på dåliga förberedelser). Och det är ju faktiskt fälttävlan jag satsar på.
Pia säger att vi kan mer, att jag bara behöver ställa högre krav på honom och mig själv. Att vi faktiskt skulle kunna kvala in till dressyr-SM, om jag bara gick in för det. Jag vet inte varför jag inte då väljer att gå in för det. Det är inte det minsta likt mig.
Jag tror att jag behöver sätta mig ner med lite inspo och sätta riktiga mål. Göra en plan. Det är sånt som hjälper till att motivera mig, hålla mig igång alla kalla, mörka vinterdagar.
Jag tror att alla tappar riktningen lite när det bara går bra. Förhoppningsvis är jag inte den enda som går igenom det här. Att ha två "karriärer" (fälttävlan och dressy) att välja mellan är ett oerhört lyxigt problem, jag klagar inte, men det är svårt. Inte många innan mig har satsat på både fälttävlans-EM och dresyr-SM samma år på samma ponny, så ingen har bevisat att det går. Jag vill ju inte bränna ut oss för att sen snuvas på varken det ena eller det andra. Men jag får nog lov att bestämma mig och våga satsa.
Jag och Fille för ett år sen. Inte visste jag att vi snart skulle fajtas bland dressyrfräsarna.
... Men vi brinner för fälttävlan. Det måste vara det roligaste på hela jorden.
Oavsett hur det blir, är han alltid världens bästa pussgurka!
Kram!/Anna
Kommentarer
Trackback