Jag pratar en del om min sits och hur jag måste träna upp den, men för de som inte aktivt pysslar med terräng och fälttävlan är det inte så lätt att veta vad jag menar.

 

Kärt barn har många namn säger man ju och det gäller även sitsen som eftersträvas i terrängen. Tvåpunktssits, fältsits och lätt sits är bara några av de uttryck som används. Poängen med den här sitsen är att ryttaren ska kunna stå upp i princip oavbrutet under hela terrängritten för att underlätta arbetet för hästen, samt vara följsam oavsett scenario. För att lyckas med det måste man vad som än händer kunna ha hela sin balans i stigbyglarna (de två punkterna i "tvåpunktssits"). Förutom att ni kan föreställa er att det krävs en hel del muskelkraft bara för att stå där under så lång tid händer det ju också saker. Nedhopp är ett av de största testen på sitsen, så på svårare banor brukar man sätta hinder efter olika nedhopp för att se om ryttaren är följsam och hinner få ihop grejerna snabbt (svårighetsgraden ökar med ett smalhinder, kombinationer och böjda spår t ex.).

 

Den "gamla stilen" ser man ofta på jaktbilder. Förr i tiden var hindrena större och banorna längre och det var det som var själva utmaningen. Nu är banorna mer tekniska och kräver mer följsamhet och kvickhet av ryttaren. Här är två bilder som visar olika sitser i ett nedhopp. Den "gamla stilen" blir allt mer ovanlig på de högsta nivåerna, och det beror inte på att det är något fel med den. Men när man kastar sig bakåt tar det en liten stund att samla ihop sina grejer efter landningen. Står där två smalhinder på böjt spår får man problem... :)