Allt började på ridskolan. Så snart vi fick rida utan ledare ville vi hoppa hinder, så höga som möjligt så ofta som möjligt. Som Malin Baryard som tävlade i Globen. 30 centimeter över marken ett par gånger per termin var inte nog. När jag började hjälpa till med att leda ponnyer på knatteridningen och mocka i stallet på lördagar fick jag, som de andra som gjorde samma sak, rida lite extra i utbyte. På alla tänkbara läger och extraridningar försökte vi se till att få hoppa hinder, kanske till och med 50 (!!!) centimeter höga.

 

När jag klarade av att hoppa 50 cm barbacka på min favoritridskoleponny förklarade jag för mamma att jag var redo att ha en egen ponny (haha). Vid tio års ålder fick jag Lady. Nu skulle jag bli bäst, bättre än de som fortfarande gick kvar på ridskolan. Jag skulle bli som Malin Baryard.

 

Nja, så blev det inte riktigt. Till en början drog Lady med mig varje gång jag styrde på ett hinder. Vilken tioåring som helst, med den - typ obefintliga - erfarenheten jag hade skulle bli rädd. Det blev jag. Trots det fortsatte jag att hoppa hinder, jag ville ju bli duktig. Fast nu bromsade jag så att det inte skulle gå så fort.

 

Efter ett år började Lady stanna på hinder. Jag blev ledsen, hindren sänktes. Lady fortsatte oftast stanna. Min ridlärare, som jag vid det här laget tog privatlektioner för (till en början fortsatte jag i min grupp med de andra på ridskolan men efter en liten incident när vi skulle hoppa och Lady drog över hindret, sen skenade, och satte några andra ponnyer i sken var jag inte så taggad på det längre) kliade sig i huvudet. Såhär fem år senare är det fortfarande ingen som vet riktigt vad det är som styr om Lady vill hoppa eller inte. Som en ganska naturlig grej trodde jag att det var höjden som avgjorde, så jag började tycka att höga hinder var obehagliga.