Fille kom till oss när jag haft Lady i drygt 3 år, och tragglat med stoppen i 2 år. Han var hennes totala motsats. När vi köpte Lady hade mamma inte en tanke på att jag skulle vilja tävla seriöst i framtiden. Lady var köpt som en att lära sig på, en genomsnäll och trygg ponny som man vågar släppa iväg en tioåring själv på (Och de kriterierna har hon ju verkligen uppfyllt). Hon var inte menad som tävlingsponny, så mamma drog gränsen och vi sa att om jag verkligen var seriös med mitt tävlande skulle vi köpa en ponny att tävla på.

 

Fille hoppar allt. Säger man bara åt honom, gör han det. Så drömmen om att få rida fälttävlan, som jag läst om och alltid velat hålla på med, var inte död. Gjorde jag rätt, hoppade han garanterat.  Eventuella tveksamheter beror på hur bra man styrt. Så var det ju inte alltid med Lady.

 

2 år senare är jag här. Höjdrädslan är borta, fast fortfarande får jag lite fjärilar i magen om jag stått still med hästen ett tag och skållorna åker upp. Även om det handlar om att gå från 0,95 till 1,10, höjder vi har i ryggmärgen.

 

Däremot tycker jag fortfarande inte om hopptävlingar, men det har nog inte så mycket att göra med min hopp-historia. Jag tycker inte om sättet hopptävlingar anordnas på. Jag förstår att det måste vara som det är, men jag tycker inte om det. När jag värmer upp vill jag hoppa någon linje, absolut i båda varven. Jag vill kunna planera min framhoppning, inte bara vänta på när den före mig ska gå in. Och, ursäkta, men det har funnits så många otrevliga människor och dålig ridning på de hopptävlingar jag har åkt på.

 

Men här är vi nu, funderar på om hästen i framtiden ska vara hopphäst. Det skulle ju vara sabla kul faktiskt. Så, som sagt: det går upp och det går ner.

 

 

Kram!/Anna