Jag kommer inte att rida EM på ponny. Punkt slut. Jag kan tjura hur länge jag vill, men oavsett om vi är kapabla att genomföra tävlingen eller inte har vi inte visat det på det utsedda kvaltillfället. Och det finns två saker jag kan göra:

a) Tjura

b) Njuta lite av den ponnytiden jag faktiskt har kvar

 

Det har gått över en månad sen jag missade kvalet men jag jobbar fortfarande på att bearbeta. Jag har ju varit inställd på att det är EM jag ska rida i tre år och slitit för det som en galning. Klart att det tar ett tag att släppa det.

 

Jag har ett minne sedan sommaren 2011, Filles och min första säsong tillsammans. Vi var på träningsläger i ett par dagar hos Mathias Gustafsson som jag tränade mycket för då. Under ett teoripass pratade han om att vi skulle ha tydliga mål om vi ville någonting med vårt tävlande (Anledningen att jag minns det här är att jag tycker att jag var rätt pinsam, haha). Så då sa jag rakt ut när Mathias pratat färdigt att "Jag vill rida de största mästerskapen för ponny. NM och EM och sånt."

 

Och när jag tänker tillbaka på det här tänker jag att jag har gjort mer än vad jag kunde drömma om när jag fick Fille. Jag visste ju knappt vad det fanns för mästerskap, det är under tiden som jag börjat sätta ribban högre och högre. Vinna varje tävling, rida de största mästerskapen, helst på noll straff. Det är inte rättvist mot mig, Fille eller någon annan inblandad.

 

Så helt plötsligt förstår jag vad mamma och alla tränare sagt hela tiden. "Okej, det blev inget EM. Men du har en massa andra roliga tävlingar att sikta in dig på. SM, NM och lag-SM." Fram tills igår tyckte jag bara att det lät som försök till att trösta ungen som visade sig vara otillräcklig. Men nu börjar jag fatta: det finns jättemycket roligt kvar. Och jag har liksom 30 år av tävlande framför mig, herregud, jag hinner med fler mästerskap. Jag ska inte förstöra det lilla jag har kvar med världens bästa Fille.

 

Livet kanske går vidare...