Allt såg ju så bra ut! Fille och jag hade ledningen med -42,9 (71,43%) efter dressyren, 13 straff till 2an (motsvarande ca 9%). What the f hände!?!?

 

 

Fille och jag kom in på hoppningen och red de första 7 hindren, inkl. en kombination. Det var inte vackert, men det var stabilt. Sen skulle vi rida på hinder nummer åtta, en komination oxer-räcke. Den låg lite i nedförsbacke så vi hamnade naturligt nära A-hindret. Fille krigade sig över den men jag tappade balansen och vi hamnade på sidan om B-hindret. Det här är inget som brukar hända så jag var i riktig chock när jag lade en volt och kom igen. Då kom vi bra på A-hindret så bara gud vet varför vi gick på sidan om B-hindret.

 

OCH SEN ÄR DET SLUT. "Andra olydnaden medför tyvärr uteslutning, bla bla..." Fortfarande var jag i typ total chock, sen började jag svära högt och ljudligt medan jag skrittade ut från banan. Jag svor och svor och svor och när jag kom ut började jag gråta, fortfarande förbannade jag de övre makterna för jag visste ännu inte riktigt vem jag skulle skylla eländet på. Mest ledsen var jag för att jag inte skulle få rida terrängen. Jag hade verkligen en grym känsla för terrängen och var säker på att det skulle bli världens superrunda! Det skulle bli så roligt. Men jag fick aldrig komma dit.

 

Lena Bredberg, som också är med och coachar ponnytruppen, stod vid hoppningen och såg allt så tack och lov kunde hon direkt komma fram och prata med mig direkt efteråt. Om vi ska försöka se det positiva så behöver det här inte betyda någonting för Filles och min fortsatta säsong. Vi kan fortsätta med tävlingarna helt enligt plan, och går de tävlingarna bra kan vi fortfarande kvala och rida EM. Men så är det ju den lilla detaljen att de ska gå bra också förstås.

 

 

 

 

Jag måste sätta fokus på det istället. Men först måste man få bryta ihop!

 

 

Kram!/Anna