När jag skrev om hoppträningen i torsdags insåg jag att det här inlägget verkligen behövs... så här kommer det :)
Jag tror på fullaste allvar att sociala medier bidrar till flera människors depressioner! Inte att de är orsaker, men att de bidrar. För det är väldigt få som delar med sig av sina mistag på facebook, instagram, youtube eller på sin blogg. Misslyckas man med någonting och kollar igenom sitt flöde ser man att allt bara är rosor och regnbågar för alla andra, då är det inte så konstigt att folk känner sig misslyckade! Jag vill inte att det här ska vara en sån blogg.
För vi misslyckas. Och vi är ganska dåliga på att dela med oss av det lika mycket som vi delar med oss av när det går bra. Men det vore lite skumt om alla skrev "Idag hade jag världens sämsta dag. Jag suger.". Så känner jag ibland! Men jag skriver det aldrig... Inte för att jag egentligen skulle ha problem med att folk visste om det, men det blit så konstigt om någon skriver något jättetråkigt... vad ska man säga om det liksom?
Jag ska bli bättre på att skriva när jag är riktigt j-kla besviken på något, när jag misslyckas. För mig är det viktigt att ni som läser den här bloggen ser hur mänsklig jag är och att även om jag lägger mer energi på att glädjas åt det som är bra betyder inte det att jag inte blir jätteledsen när det går dåligt.
Jag tänkte skriva ner 5 misslyckanden jag gjort på sista tiden. Så får ni se!
- Hopptävling i vintras. Vi var i Kumla och skulle hoppa 1m och 1,10. Jag stannade ut mig i 1,10 på världens töntigaste misstag! Och man kan ju knappast skylla på Fille, han gör ju jämt allt han kan för att hoppa. Jag hade nästan av ett ledband i tummen på kuppen.
- Terrängträning. Jag skulle göra en 90graders sväng lite i nedförsbacke, men det var så sankt på den fläcken att marken släppte under Fille och han gick ner på sidan... stackarn. (Som tur var klarade vi oss helt oskadda)
- 2* debut. Allt såg så ljust ut! Vi hade terrängen som i en ask och dressyren gick skitbra. Men jag fick aldrig ens rida terrängen. Jag blev utesluten i min första 2* tävling. Det värsta var att jag upptäckte att någon skrivit på facebook och verkligen hejat på mig och Fille och blivit jätteglad över vårt dressyrresultat, någon jag verkligen vill göra stolt. Hemsk känsla att behöva berätta vad som hände sen. Jag grät enbart över det i flera timmar.
- Spanskan! Jag har alltid varit duktig på att lära mig främmande språk. Men ända sen jag började på den här skolan har det gått utför. Vad jag än gör får jag bara sämre betyg.
- Min allmäna virrighet. Just nu kretsar mitt liv kring hästarna vilket gör att jag tänker på ridning och tävling nästan jämt. Resultatet är att jag kan glömma bort vad jag pratade om mitt i en mening, hälsa på fel person, ta fel böcker till lektionen, glömma när vi har prov. Jag missuppfattar folk för att jag inte riktgit lyssnar på vad de säger. Blir lite trött på det.
Jag är fortfarande fast besluten att fokusera på det positiva. Jag mår alltid sämre över missyckanden ju oftare/mer jag tänker på/erkänner dem. Det bästa för mig är att bara bryta ihop, tänka ut allt som var bra med det hela och sen glömma. Därför var det en liten uppoffring för mig att skriva det här inlägget. Så nu ska jag börja tänka på allt bra istället!
Kram!/Anna
