Fille och jag startade CCNP* SM, det vill säga "riktiga" SM. Vi åkte hemifrån på fredag eftermiddag för att hinna packa upp lite på Grevagården, där han var uppstallad och där vi skulle bo, innan det var dags för invigning.

 

Invigning. Inte alla, men många, ryttare samlade medan en företrädare för klubben och en kommunpolitiker håller tal. Det är alltid lite kul med invigning, även om det kanske inte var så storskaligt den här gången. Annars marscherar ryttarna in till musik, minnesplaketter delas ut etc. Men en invigning är fortfarande häftig och en bra påminnelse om att man befinner sig på ett mästerskap.

 

Sen gick vi banan. Jag kunde lugnt konstatera att mycket från Svenska Cupen-finalens bana fanns kvar, men vissa saker var lite tillspetsade och ett par nya hinder hade byggts. Mamma och jag gick ett varv till innan vi åkte tillbaka till Grevagården.

 

Lördag morgon. Vi är uppe tidigt för att besiktiga Fille, samlad besiktning klockan 7:30 stod det. När vi väl är där visar det sig att det mest såg ut som på en vanlig tävling - folk kom lite som de ville. Dressyrstart var först 11:44 så vi hade gott om tid på oss att skrota runt, hinna prata med alla som man inte träffat på ett tag, gå banan med kompisar, se några rida programmet innan mig.

 

Fille kändes fin på framridningen, ibland lite övertaggad i till exempel galoppfattningar, ibland lite slö (typ i skritten). Men ungefär som vanligt. När vi kommer in på banan passar jag på att rida förbi domarna några gånger innan startsignal, annars blir han så lätt tittig under programmet. Den ena domaren var placerad på långsidan vilket vi inte är så vana vid.

 

Programmet flöt fint. Jag insåg att långsidedomaren såg varje brist i våra halter, men det var ändå inget större fel på dem. Den enda riktiga missen vi hade var i en galoppfattning när Fille hade gått och laddat länge, och när han väl fick signalen "studsade" han igång med ett par omslag. Jag visste när jag red ut att vi gjort en bra uppvisning. Inte på vår allra högsta högstanivå, men i alla fall lika bra som de rundor vi gjorde i början på säsongen, då hamnade vi över 70%.

 

Vi fick se procenten. 69% från C-domaren och 61% från långsidedomaren. Va?! Såg de samma ritt...? Mamma kontrollräknade protokollen och vi såg att de missat att slå in en 7a, så 61% blev till 65%. Nya snittet landade på 67,1% vilket innebar en minimal ledning.

 

Men fortfarande tycker jag att jag fick en konstig bedömning. Alltså mest jämfört med alla (vilket börjar bli många) andra ritter jag gjort i det programmet. Jag tyckte att det kändes som en 70%runda. Kanske inte 74,5% som vi hade sist i Ljuslingsbacken, men 70.

 

Sånt är livet! Jag rider, domarna dömer. Min straff efter dressyren var 49,4.

 

 

Jag hann ett halvt varv till runt terrängbanan. Sen använde jag mest tiden till att tänka, äta lunch, fokusera. På framridningen till terrängen var det jobbigt att hålla planen. Det är det i och för sig alltid, men ändå. Mamma börjar trampa lite oroligt och frågar om jag verkligen inte ska hoppa lite till, verkligen inte ska galoppera lite till...

 

Såklart gör jag ju det. Men det gäller att inte överdriva, han ska ju vara som bäst på banan. Pulsen uppe, god självkänsla, uppmärksam, fräsch, lydig. Och för att få det på banan ska jag inte hålla på att galoppera och hoppa mer än nödvändigt på framridningen. Själv kände jag mig inte så nervös, tills jag helt plötsligt skulle göra något och det kändes som att allt lutade. Jag var inte särskilt yr men hade liksom ingen känsla för om jag stod rakt upp på hästen eller lutade en meter till vänster eller höger.

 

Men inte säger jag något. Om jag erkänner att jag är så himla nervös, blir jag ju det. Så jag biter ihop. På väg till startfållan släpper det. Ska bli så himla roligt att komma iväg.

 

Vi hade en riktigt rolig runda. De bästa sprången fick jag på slutet, faktiskt. En bana på totalt 3000 meter, 20 hinder, 28 språng. Tempo 500 meter per minut. Mördarbackar. Med andra ord inte helt enkelt att hålla tiden! Jag rider ju så fort jag kan, mer kan man inte göra, tänker jag och låter bli att plugga på var minutrarna ska ligga. 14 sekunder över tiden är en förbättring på en halv minut från förra gången - fantastiskt! 14 sekunder är inte heller så mycket i sammanhanget, det brukar inte avgöra en tävling.

 

Den här gången var det så. Hur som helst så tycker jag att vi gjorde en kanonrunda i terrängen and I have no regrets. Som sagt man rider väl så fort man kan. Jag tänker inte rida an ett hinder i högre hastighet än jag känner är lagom, end of discussion.

 

 

Söndagen & avgörandet kommer i ett "eget" inlägg.

 

Kram!/Anna