Ponny-SM 2014 - fredag & lördag
Ponny-SM avgjordes på Ljuslingsbackens fältrittklubb i år. Förutom "riktiga" SM finns också stil-SM som går i p90 får ryttare som är 14-18 år gamla och p80 för ryttare som är till och med 13.
Fille och jag startade CCNP* SM, det vill säga "riktiga" SM. Vi åkte hemifrån på fredag eftermiddag för att hinna packa upp lite på Grevagården, där han var uppstallad och där vi skulle bo, innan det var dags för invigning.
Invigning. Inte alla, men många, ryttare samlade medan en företrädare för klubben och en kommunpolitiker håller tal. Det är alltid lite kul med invigning, även om det kanske inte var så storskaligt den här gången. Annars marscherar ryttarna in till musik, minnesplaketter delas ut etc. Men en invigning är fortfarande häftig och en bra påminnelse om att man befinner sig på ett mästerskap.
Sen gick vi banan. Jag kunde lugnt konstatera att mycket från Svenska Cupen-finalens bana fanns kvar, men vissa saker var lite tillspetsade och ett par nya hinder hade byggts. Mamma och jag gick ett varv till innan vi åkte tillbaka till Grevagården.
Lördag morgon. Vi är uppe tidigt för att besiktiga Fille, samlad besiktning klockan 7:30 stod det. När vi väl är där visar det sig att det mest såg ut som på en vanlig tävling - folk kom lite som de ville. Dressyrstart var först 11:44 så vi hade gott om tid på oss att skrota runt, hinna prata med alla som man inte träffat på ett tag, gå banan med kompisar, se några rida programmet innan mig.
Fille kändes fin på framridningen, ibland lite övertaggad i till exempel galoppfattningar, ibland lite slö (typ i skritten). Men ungefär som vanligt. När vi kommer in på banan passar jag på att rida förbi domarna några gånger innan startsignal, annars blir han så lätt tittig under programmet. Den ena domaren var placerad på långsidan vilket vi inte är så vana vid.
Programmet flöt fint. Jag insåg att långsidedomaren såg varje brist i våra halter, men det var ändå inget större fel på dem. Den enda riktiga missen vi hade var i en galoppfattning när Fille hade gått och laddat länge, och när han väl fick signalen "studsade" han igång med ett par omslag. Jag visste när jag red ut att vi gjort en bra uppvisning. Inte på vår allra högsta högstanivå, men i alla fall lika bra som de rundor vi gjorde i början på säsongen, då hamnade vi över 70%.
Vi fick se procenten. 69% från C-domaren och 61% från långsidedomaren. Va?! Såg de samma ritt...? Mamma kontrollräknade protokollen och vi såg att de missat att slå in en 7a, så 61% blev till 65%. Nya snittet landade på 67,1% vilket innebar en minimal ledning.
Men fortfarande tycker jag att jag fick en konstig bedömning. Alltså mest jämfört med alla (vilket börjar bli många) andra ritter jag gjort i det programmet. Jag tyckte att det kändes som en 70%runda. Kanske inte 74,5% som vi hade sist i Ljuslingsbacken, men 70.
Sånt är livet! Jag rider, domarna dömer. Min straff efter dressyren var 49,4.
CCIP2*, Annelöv
Jag hann ett halvt varv till runt terrängbanan. Sen använde jag mest tiden till att tänka, äta lunch, fokusera. På framridningen till terrängen var det jobbigt att hålla planen. Det är det i och för sig alltid, men ändå. Mamma börjar trampa lite oroligt och frågar om jag verkligen inte ska hoppa lite till, verkligen inte ska galoppera lite till...
Såklart gör jag ju det. Men det gäller att inte överdriva, han ska ju vara som bäst på banan. Pulsen uppe, god självkänsla, uppmärksam, fräsch, lydig. Och för att få det på banan ska jag inte hålla på att galoppera och hoppa mer än nödvändigt på framridningen. Själv kände jag mig inte så nervös, tills jag helt plötsligt skulle göra något och det kändes som att allt lutade. Jag var inte särskilt yr men hade liksom ingen känsla för om jag stod rakt upp på hästen eller lutade en meter till vänster eller höger.
Men inte säger jag något. Om jag erkänner att jag är så himla nervös, blir jag ju det. Så jag biter ihop. På väg till startfållan släpper det. Ska bli så himla roligt att komma iväg.
Vi hade en riktigt rolig runda. De bästa sprången fick jag på slutet, faktiskt. En bana på totalt 3000 meter, 20 hinder, 28 språng. Tempo 500 meter per minut. Mördarbackar. Med andra ord inte helt enkelt att hålla tiden! Jag rider ju så fort jag kan, mer kan man inte göra, tänker jag och låter bli att plugga på var minutrarna ska ligga. 14 sekunder över tiden är en förbättring på en halv minut från förra gången - fantastiskt! 14 sekunder är inte heller så mycket i sammanhanget, det brukar inte avgöra en tävling.
Den här gången var det så. Hur som helst så tycker jag att vi gjorde en kanonrunda i terrängen and I have no regrets. Som sagt man rider väl så fort man kan. Jag tänker inte rida an ett hinder i högre hastighet än jag känner är lagom, end of discussion.
Bild från Svenska Cupen-finalen. Detta hindret ingick även nu på SM.
Söndagen & avgörandet kommer i ett "eget" inlägg.
Kram!/Anna
Jag lever!
Jag lever (även om det känns lite tveksamt i skrivande stund, jag gick upp 05:30 för att hinna till skolan)...
... Och jag är hemskt ledsen att jag inte skrivit förrän nu! För att kompensera för det ska ni få ett riktigt matigt inlägg med bilder och alla detaljer från ponny-SM senare ikväll.
Men jag spoilar och berättar att jag och Fille kom på en fjärdeplacering!
Instagram från helgen.
Kram!/Anna
Kortis
Hej på er!
Ledsen att jag varit så tyst. Det har varit lite mycket att få ihop den här veckan. Mitt schema i skolan äger ju som sagt, men så fort jag får en ledig stund ägnar jag mig åt att tvätta/märka upp begagnade grejer vi ska sälja på loppisen i Sundbyholm i samband med tävlingarna i helgen. Eftersom att jag och mamma är på SM har vi en kompis som hjälper oss på Sundbyholm när hon ändå skulle sälja lite där :-)
Fille är i topptrim! Idag vilar han, imorgon ska vi bara jogga lite och på lördag drar det igång. Vi åker efter lunch imorgon eftersom att invigningen/banvisningen för terrängen är på fredag kväll. Nu har jag lektion - träningslära - så måste sticka! Skriver sen.
/Anna
Wow Tyskland!
Man kan bara gratulera Tyskland! VM-guld i lag, Sandra Auffarth på individuellt guld och Michael Jung på silvret!
Tyskland hade även med två ryttare till i topp tio, nämligen Peter Thomsen (7) och Andreas Ostholt (10). Minst sagt starkt.
Bästa svensk blev Dag Albert & Tubber Rebel på 33e plats, tätt följda av det andra svenska ekipaget som genomförde: Malin Petersen på Sofarsogood.
RIKTIGT svag insats av Sverige i år. All ära åt Malin och Dag, men frågan är vad som hände med resten av alla ekipage? Att vi inte ens skulle få igenom ett lag på VM var ju inte vad man trodde med EM-silvret i Malmö. Såg att någon skrev att vi hade ARTON potentiella VM-hästar för ett år sen. Jag har inte räknat på det själv, men... Bortfallet inför VM i år var helt sinnes. Något är det som inte fungerar, med tanke på alla hälsoproblem hos de svenska hästarna.
Något att fundera på. Nu är det i alla fall bara att gratulera medaljörerna men även Dag och Malin som genomfört VM. Måste vara bland det finaste man kan få göra.
/Anna
Hiss eller diss?
Fille fick lite av en makeover idag... han förbereder sig för någon slags istid tror jag. Min egna lilla mammut.
På 5 veckor har han satt tillräckligt mycket päls för att fylla en halv skottkärra.
Lite före- och efterbilder:
Det var verkligen skönt att bli av med den där extrapälsen. Nu till vad jag behöver er åsikt om...
Lämnade detta på rumpan. Hiss eller diss? Det började på skoj, jag hade inte tänkt mig att jag skulle få till det särskilt bra. Men sen var det några som sa att de faktiskt tyckte att det såg bra ut. Till slut tänkte bestämde jag mig för att jag lämnar det ett par dagar för utvärdering. (Så eventuellt rakar jag av det)
Jag tycker ju nämligen att det är så snyggt med tema blågult/tre kronor! Den stora frågan är om det där blev tillräckligt snyggt?
Kram!/Anna
VM-terrängen
Idag var det terrängdag på VM. Tyvärr var jag i stallet fram till efter lunch så jag fick bara se de 10-15 sista ryttarna.
För det svenska laget var det inte önskat resultat. Anna Hilton och hennes Matrix hade ett otäckt fall på banans andra vattenhinder, nära slutet av banan, vilket innebär att laget försvinner och vi missar den här chansen att direktkvala till OS. Anna och Matrix verkar i alla fall helt oskadda.
Malin Petersen på sin Sofarsogood hade en utbrytning och lite tidsfel.
Dag Albert och Tubber Rebel var felfria på hinder men en del över tiden.
Banan var närmare 6 kilometer lång, optimaltiden låg på 10 min 30 sek. Vad man kunde höra från alla ryttare var att underlaget var väldigt sugande.
Men stora snackisen idag är hästen Wild Lone, som dog strax efter ett felfritt genomfört terrängprov. Han reds av brittiska Harry Meads sen flera år tillbaka. Mej veteligen finns ingen fastslagen dödsorsak, men hästen ska obduceras.
Imorgon avgörs VM i fälttävlan med banhoppningen. Individuellt ser ställningen ut som följande:
1) William Fox-Pitt - Chili Morning -50,3
2) Sandra Auffarth - Opgun Louvo -52,0
3) Michael Jung - Fischerrocana FST -52,3
Lag:
1) Tyskland - 177,9
2) Storbrittannien - 186,8
3) Australien - 226,8
Over and out.
/Anna
Jag och hoppning - del 2 av 2
Rock bottom. Typ. Jag ville hoppa, det ville inte Lady. Och jag är den som kollar på mig själv först. Jag blir inte arg när det inte går som jag vill, jag blir ledsen. Klandrar mig själv.
Fille kom till oss när jag haft Lady i drygt 3 år, och tragglat med stoppen i 2 år. Han var hennes totala motsats. När vi köpte Lady hade mamma inte en tanke på att jag skulle vilja tävla seriöst i framtiden. Lady var köpt som en att lära sig på, en genomsnäll och trygg ponny som man vågar släppa iväg en tioåring själv på (Och de kriterierna har hon ju verkligen uppfyllt). Hon var inte menad som tävlingsponny, så mamma drog gränsen och vi sa att om jag verkligen var seriös med mitt tävlande skulle vi köpa en ponny att tävla på.
Fille hoppar allt. Säger man bara åt honom, gör han det. Så drömmen om att få rida fälttävlan, som jag läst om och alltid velat hålla på med, var inte död. Gjorde jag rätt, hoppade han garanterat. Eventuella tveksamheter beror på hur bra man styrt. Så var det ju inte alltid med Lady.
2 år senare är jag här. Höjdrädslan är borta, fast fortfarande får jag lite fjärilar i magen om jag stått still med hästen ett tag och skållorna åker upp. Även om det handlar om att gå från 0,95 till 1,10, höjder vi har i ryggmärgen.
Däremot tycker jag fortfarande inte om hopptävlingar, men det har nog inte så mycket att göra med min hopp-historia. Jag tycker inte om sättet hopptävlingar anordnas på. Jag förstår att det måste vara som det är, men jag tycker inte om det. När jag värmer upp vill jag hoppa någon linje, absolut i båda varven. Jag vill kunna planera min framhoppning, inte bara vänta på när den före mig ska gå in. Och, ursäkta, men det har funnits så många otrevliga människor och dålig ridning på de hopptävlingar jag har åkt på.
Men här är vi nu, funderar på om hästen i framtiden ska vara hopphäst. Det skulle ju vara sabla kul faktiskt. Så, som sagt: det går upp och det går ner.
Kram!/Anna
Nyttor och hemliga projekt
Idag bestämde jag mig för att göra nyttor. Jag ska göra läxorna jag fått under veckan, jag ska klippa Fille (som är en riktig lurvtuss just nu), göra min lilla "wall of fame", städa lite i rummet, tvätta några schabrak. Nyttor.
Om någon nu blev nyfiken på mitt "wall of fame"projekt så kan jag bara säga att det får vara en överraskning... som förhoppningsvis blir klar nu i helgen. I will say no more :-)
Kram!/Anna
Jag och hoppning - del 1 av 2
Min och Hoppnings gemensamma historia är lite speciell. Vägen till försoning har varit lång och krokig. Alla förhållanden har sina ups and downs, det finns alltid sidor hos den andra som man är mindre förtjust i. Men det slutar ju som en romantisk film för oss. För här är jag och tävlar fälttävlan, där hoppning är minst sagt ganska grundläggande. Hur som helst så tyckte jag att historian kunde vara rolig att berätta, och kanske intressant att höra.
Allt började på ridskolan. Så snart vi fick rida utan ledare ville vi hoppa hinder, så höga som möjligt så ofta som möjligt. Som Malin Baryard som tävlade i Globen. 30 centimeter över marken ett par gånger per termin var inte nog. När jag började hjälpa till med att leda ponnyer på knatteridningen och mocka i stallet på lördagar fick jag, som de andra som gjorde samma sak, rida lite extra i utbyte. På alla tänkbara läger och extraridningar försökte vi se till att få hoppa hinder, kanske till och med 50 (!!!) centimeter höga.
När jag klarade av att hoppa 50 cm barbacka på min favoritridskoleponny förklarade jag för mamma att jag var redo att ha en egen ponny (haha). Vid tio års ålder fick jag Lady. Nu skulle jag bli bäst, bättre än de som fortfarande gick kvar på ridskolan. Jag skulle bli som Malin Baryard.
Nja, så blev det inte riktigt. Till en början drog Lady med mig varje gång jag styrde på ett hinder. Vilken tioåring som helst, med den - typ obefintliga - erfarenheten jag hade skulle bli rädd. Det blev jag. Trots det fortsatte jag att hoppa hinder, jag ville ju bli duktig. Fast nu bromsade jag så att det inte skulle gå så fort.
Efter ett år började Lady stanna på hinder. Jag blev ledsen, hindren sänktes. Lady fortsatte oftast stanna. Min ridlärare, som jag vid det här laget tog privatlektioner för (till en början fortsatte jag i min grupp med de andra på ridskolan men efter en liten incident när vi skulle hoppa och Lady drog över hindret, sen skenade, och satte några andra ponnyer i sken var jag inte så taggad på det längre) kliade sig i huvudet. Såhär fem år senare är det fortfarande ingen som vet riktigt vad det är som styr om Lady vill hoppa eller inte. Som en ganska naturlig grej trodde jag att det var höjden som avgjorde, så jag började tycka att höga hinder var obehagliga.
Vid den här tidpunkten var allt över 75cm riktigt högt.
Ridläraren sa att hon antagligen hade fel på framkotorna, jag blev helt förkrossad och trodde att jag förstört henne på ett år.
Här är Lady och jag på en hopptävling, jag är 12-13 år. 80 cm kändes vansinnigt högt. Lady's sista hopptävling blev också på den här tävlingsplatsen, NTRK. Det gick till så att hon hoppade hinder nummer 1.
Stannade på 2an.
Hoppade 2an.
Stannade på 3an.
Hoppade 3an.
Stannade på 4an (alltså utesluten).
Hoppade 4an (man får hoppa ett hinder innan man går ut).
Då tröttnade jag på riktigt. Bestämde mig för att oavsett vad stoppen beror på, är det inte värt att fortsätta kämpa emot henne. Vill hon inte, slipper hon. Vi har kul ändå, även om det tog mig flera år att komma över att jag "gett upp".
När jag fick Fille förändrades situationen lite...
Fortsättning följer. Kommer imorgon! :-)
Kram!/Anna
Relatable? Ah ganska
Vem känner inte igen det här liksom? ;-)
/Anna
Toppform!
Ett mitt i natten-inlägg blev det idag! Jag kom hem från skolan och hade fullt upp med att försöka förstå mig på min nya dator, en MacBook Air som vi får av skolan att ha fram till studenten. Har alltid arbetat med Windows på datorer så det blir lite omställning!
Och så bar det av till stallet. Fille konditionstränade och Lady gick en promenad på några kilometer, ledd av mamma (som tycker att det är minst lika roligt som att gå med hunden... tack och lov).
Jag blev verkligen imponerad av min lille man, för eftersom att det var så blött på kantzonerna (kantzoner=gräsremsor bonden lämnar längs med åkrarna för oss att rida på) red jag på en väg i skogen. Där är det inte är möjligt att rida intervaller som jag annars brukar göra. Och då tänkte jag att det skulle bli lite tufft för honom att gå på fullt ös i flera kilometer, bestående av en hel del backar, eftersom att det skulle vara som att springa en hel terrängbana fast utan pauserna man får när man saktar in och hoppar hinder. Men när jag ridit på fullt ös i sju minuter och just kommit upp för den sista backen bryter jag av, och upptäcker att Fille inte ens andas tungt. Inom cirka tre minuter (jag tog tyvärr inte tid) var han "återställd". Svettig, men andades som vanligt och helt ostressad.
Bådar gott inför kommande mästerskap! Nu är det snart bara en vecka tills vi packar ihop oss och åker på SM!
På framhoppningen till terrängen i Hofors. Heja Fille! :-)
Kram!/Anna
Ny skola och sånt
Hej, nu är jag hemma och vänder. Slutade skolan 12:50 - ni förstår kanske vad jag menar med att jag har ett bättre schema på det här stället - så jag hann med ett tidigt tåg hem.
Ikväll är det hoppträning för Lotta. Genrep inför SM nästa helg.
Fick den här fina bilden av Yohanna igår. Min nya favorit! Förmedlar lite känsla kan man säga...!
Kram!/Anna
SM-guld: Fler bilder
Har försökt samla alla tänkbara bilder så att man kan frossa vidare i förra helgens SM-guld lite mer! Ett måste helt enkelt när skolan drar igång igen :-)
En härlig blandning av bra och dålig kvalité/invigning/terräng/hoppning/prisutdelning med mera!
Kram!/Anna
Uppdatering: VM
Ryktet säger att Dag Albert kommer till VM i alla fall!
/Anna
Ojsan hoppan!
Vad mycket klick/reaktioner jag har fått på inlägget jag skrev igår. I och för sig ett känsligt ämne för många, speciellt svenskar, (ni vet det är ju så svårt för oss i Sverige att tala om hur bra vi har det utan att skämmas) så jag förstår det.
Ville bara kasta in ett litet inlägg för att berätta att
a) PATRICIA VANN sin klass i Åkerbo idag!! Stort grattis till henne!
b) vi är på väg till Uppsala i detta nu för en fika med släkten (men oj vad intressant)
och c) Utifall någon har missat det har Sverige förlorat EN TILL ryttare till VM i fälttävlan. Helt sjukt vilket bortfall det varit, i nuläget finns det tre ekipage vilket inte är ett helt lag. Nu är det Johan Lundin's häst Johnny Cash som blivit halt. Den stora frågan är om Dag Albert ska åka i alla fall, trots att han tackade nej först.
Väntar ivrigt på fortsättningen...
Kram!/Anna
Bortskämd men inte curlad
Hej på er,
jag har tänkt på ett inlägg som jag velat skriva väldigt länge. Och nu tyckte jag att det var dags.
Ärligt talat, om du ska lyckas på ponny behöver du
a) en riktigt bra ponny
b) riktigt bra, regelbunden träning
c) möjlighet att åka på de bästa tävlingarna
d) gärna en till ponny ifall den första går sönder
För att ha
a) en riktigt bra ponny behöver du föräldrar som har råd med en riktigt bra ponny.
b) riktigt bra, regelbunden träning behöver du ha föräldrar som är antingen tränare eller har tillräcklig vana för att förstå vad som är bra träning så att de kan hjälpa dig dit. Du behöver dessutom föräldrar med pengar och tid nog för att åka på alla dessa träningar.
c) möjlighet att åka på de bästa tävlingarna behöver du föräldrar med tid, pengar och ett flexibelt jobb så att de kan åka kors och tvärs över landet flera helger i månaden.
d) ytterligare en ponny behöver du föräldrar som har råd med det också.
för att göra listan kort, alltså.
Jag har nästan allt det här. Jag har ingen reservponny, och jag har inga träningsföräldrar. Men vi har lärt oss hitta till rätt tränare, så vid det här laget är det uppkompenserat.
Vilken sabla tur jag har haft! Jag hade lika gärna kunnat komma till en fyrabarnsfamilj där oavsett hur engagerade och välvilliga mina föräldrar är, hade pengarna inte räckt till för att gå på ridskola. Till exempel. Jag är väldigt tacksam för att jag har det som jag har det, med möjlighet att träna för de bästa tränarna, på en jätteduktig ponny, och verkligen få chansen att göra det mesta av mitt tävlingsintresse.
Men jag blir så frustrerad när jag kommer till tävlingplatser. Fullt av curlade ponnyryttare (Det är ändå bättre inom fälttävlan, men vi har våra också). Om någon skulle fråga mig skulle jag utan tvekan beskriva mig själv som bortskämd. För det jag har är mer än vad många kan ha. But there is a fine line between bortskämd och curlad.
Jag kan prata med mina kompisar.
"Jaha, så när är din nästa tävling?"
"Örebro. Eller alltså, jag tror det, men jag måste fråga mamma."
"Jaha, har du ett sånt där bett?"
"Ja, alltså jag tror att de är godkända. Fast jag vet inte. Mamma kom på att jag skulle ha ett sånt när det gamla inte funkade"
"Ja, alltså jag tror att de är godkända. Fast jag vet inte. Mamma kom på att jag skulle ha ett sånt när det gamla inte funkade"
"Har du redan kvalat?"
"Ja. Eller alltså, vad exakt är ett kval? Jag tror jag har det, jag var placerad förra tävlingen."
"Vad får din ponny till frukost?"
"Müsli, tror jag. Alltså han får ju hö också, men jag vet inte hur mycket. Mamma brukar fixa det där. Jaha, ensilage menar jag."
"Müsli, tror jag. Alltså han får ju hö också, men jag vet inte hur mycket. Mamma brukar fixa det där. Jaha, ensilage menar jag."
Riktiga konversationer. Som. Vi. Har. Haft.
Seriöst?
Jag har koll på allt om mina ponnyer. Vad de äter, när de ska skos, vilket maskmedel vi använder, ts-halten i vårt grovfoder. Jag är en vandrande TR och vet alltid om det är en regeländring på väg till nästa år. Jag pratar själv med mina tränare, gör upplägg, ser till att sadeln blir uppstoppad, planerar veckans träning, går in på ett gym och har möte med chefen om sponsring.
Det, mina vänner, är skillnaden mellan att vara bortskämd och att vara curlad. Kalla mig bortskämd för det är jag. Men kalla mig inte curlad.
/Anna
Plot twist: -----
Hej allihopa,
det blir lite glesare uppdatering när skolan helt plötsligt smugit sig in i mina dagar och stör. Jag börjar ju år 2 på natur. Det är bara det att, ja, nu byter jag skola. Första året gick jag på Rinmangymnasiet här i Eskilstuna. Dels för att det
a) är den av de 3 skolorna som erbjuder natur i Eskilstuna, som vi vet kommer stå kvar. Resten är friskolor... dels för att
b) den ligger bara någon kilometer från där jag bor.
Jag har haft en skön klass och många kompisar. Antagligen det som fick mig igenom första året.
Meeen ärligt talat... resten har sugit. Jag behöver inte gå in på detaljer, men vi får äcklig lunch och trötta lärare.
I år skulle min skolbyggnad förvandlas till en stor byggarbetsplats. Vi fick vårt schema, och vi har cirka 2 timmar hål flera dagar i veckan. Går mellan 08:30 och 16:50 ena dagen, 08:45 till 16:20 nästa. Och nästa. Basically skule jag behöva ge upp hästarna under hela läsåret bara för att hinna med skolan.
Och det vill jag inte. Jag minns hur skoltrött jag var i vintras UTAN att ha ett såhär pissigt - ursäkta uttrycket - schema. Det ska tilläggas att jag fick näst intill perfekta betyg när året var slut, för sån är jag: jag kan inte göra något halvhjärtat. Kan. Inte. Trots att jag typ gråter när jag måste gå till skolan för att jag är så trött.
Så, nu byter jag skola. Idag ska jag till Rinman och lämna tillbaka min skoldator, böcker och miniräknare. På måndag börjar jag på Widénska i Västerås. Det är en friskola som riktar in sig på idrottande elever. Jag ska fortsätta läsa natur, inriktning natur, så jag får alla mina behörigheter... men inte så mycket lidande på vägen ;-) Man läser i block och kan till exempel ägna en hel förmiddag åt en svenskalektion. Sen lunch, sen en hel eftermiddag till kemi. Sen slut. Men det gör att dagarna blir kortare och man aldrig har håltimme.
På fredagar ser det ur som att jag i princip kommer att vara ledig för att få utöva min idrott, så till vida att jag inte ligger efter i något ämne och behöver gå till skolan för att kompensera. Vi kommer även att vara "lediga" måndag förmiddagar. Om jag förstått saken rätt.
Allt detta utan att förlora någonting. Vi läser många idrottskurser, så vi får också lära oss en del om att till exempel träna rätt. Vissa idrottskurser blir i praktiken som att ha "ledigt" eftersom att jag utövar min idrott under de timmarna. Så mer tid över, utan att ha mindre skola.
Den enda haken är att jag kommer att få pendla till Västerås. Tack och lov går det tåg en gång i timmen och det tar bara en halvtimme att åka. Linjen är oberoende av andra så förhoppningsvis går de tågen även när resten av SJ tar vintervila, haha. Trots att jag får pendla kommer jag att tjäna tid. Lite sjukt.
Kombinera studier och tävlande? Tydligen!
/Anna
thatkänsla
Något har släppt för mig och Fille i terrängen. Jag bara... Vet inte vad som hände. Det kändes i Hofors i söndags och på träningen igår (den kom lite olägligt direkt efter tävling men alternativet var att inte träna alls inför NM om en månad). Helt plötsligt är han helt klockrent framme för skänkeln, spikrak, vänder för ytter utan att jag behöver tänka. Jag har haft världens bästa känsla nu. Ja jävlar vad han är fin, min ponny.
Också från vår terrängritt i Hofors. Han var klockren. Lyssnade fram och tillbaka på bråkdelen av en sekund. Nu var det i och för sig "bara" p90 men det hade kunnat vara 2*. Så fin var han :)
The sky is the limit!
/Anna
SM GUUULD
SM-guld till Team Södermanland! Fille fixade dessutom vinst individuellt i p90n så vi tog en dubbelseger!
Diverse bilder från dagen, de flesta tagna med mobil och vissa tagna av lagkompis Louise ... Beklagar att kvalitén inte alltid är den bästa!
Kram!/Anna
SPÄNNINGEN STIGER!
Det här bir bara ett tråkigt inlägg utan bilder för vi är på hotellet och ska skynda oss att äta frukost innan vi åker till tävlingsplatsen. Allt har gått i ett kör sen vi kom hit: fredagkväll invigning, lördag började med dressyr kl 8 (för hästarna 7:15), hoppning, bangång och ryttarfest på kvällen. Vi kom med andra ord hem ganska sent så jag gick och lade mig direkt.
TEAM SÖDERMANLAND LIGGER PÅ GULDPLATS inför terrängen! Vi har totalstraff på 153,6 där mitt, Nells och Louise's resultat är de som räknas. Nästa lag är Stora Wäsbys ena ponnylag som har en totalstraff på 162. Följt av NYNÄSHAMN (Patricias lag) på 172,7.
För min och Filles del var igår en bra dag. Dressyren kunde inte gått så mycket bättre, vi fortsätter att hålla uppe vårt rykte och är fortfarande i år inte slagna av ett annat ponnyekipage i fälttävlansdressyren ;-) Vi fick exakt 70% vilket jag är nöjd med då domarna under hela tävlingen generellt låg ganska lågt! I hoppningen gick det också bra. Jag började med världens största miss, nämligen att trycka av honom typ 50 meter för tidigt på ettan. Så den rev han, men å andra sidan gjorde det att han hoppade extremt noga genom resten av banan. Jag red helt okej. Ingen katastrof, men jag kan mycket bättre.
NU blir det frukost, sen bangång, och någonstans mellan 10:30 och 11 startar jag terrängen! Vi är först ut i laget.
Kram!/Anna
